Avsnitt 19: Vetenskapens otillräcklighet och filosofins nödvändighet

I samtalet med Jonna Bornemark i avsnitt 9 av Tro & Förnuft konstaterade vi att det i moderniteten finns en paradoxal flykt från ”subjektet” och människans ansvar. Paradoxal, eftersom moderniteten ofta definieras som just den tid då individens frihet och ansvar hamnar i fokus. Men i det moderna byråkratiska samhället försöker vi reglera våra verksamheter så att individen inte ska behöva ta ställning till den konkreta situationen och använda sitt omdöme. Det personliga ansvaret skall träda tillbaka och opersonliga kriterier ska ersätta det personliga omdömet. Det innebär att när något går snett är det egentligen ingen agent som gjort fel, det finns bara organisationer som ”brustit i sina rutiner”. Finns det en liknande flykt från det ”riskfulla” tänkandet i frågan om hurdan verkligheten är? Det menar Lena Andersson i sin bok Om falsk och äkta liberalism. Boken kan sägas vara ett försvar för att människan ska använda sin artspecifika förmåga att resonera: vi kan inte med hjälp av endast sinneserfarenheter och observationer sluta oss till hurdan verkligheten är beskaffad och hur vi ska agera. Vi måste använda tänkandet som ett slags ”mätinstrument” för att ta reda på hurdan verkligheten är. Poängen är inte att den empiriska vetenskapen har fel inom sitt kompetensområde, utan att den är otillräcklig: det finns många frågor som vi inte kan avgöra på empirisk väg utan som vi måste filosofiskt förhålla oss till. Liberalismenn liksom försvaret för mänskliga rättigheter kräver ett fundament som vi inte kan nå om vi inte, liksom Platon och Aristoteles, accepterar andra kunskapsformer utöver den rent empiriska och accepterar sådant som en mänsklig natur. Som Lena Andersson skriver: ”Att motivera mänskliga rättigheter på empiristisk och utilitaristisk grund är mycket osäkert. Om mänskliga rättigheter är bra för att det känns så och för att våra lagar just nu säger så går ingen säker, och som intellektuell hållning är den direkt ofruktbar.” (s. 44) (Observera: i eftersnacket hänvisar vi till frågor om Lena Anderssons politiska ställningstaganden, frågor som vi klippte bort. Vi låter dock våra reflektioner vara kvar eftersom de ändå, enligt vår mening, blir begripliga trots att vi klippte bort frågorna från samtalet – av utrymmesskäl.) Hållpunkter: 0-20 minuter: presentation av boken 20 - 45 minuter: intervju med Lena Andersson 45 - 50 minuter: eftersnack.