Koto - Gudarnas orakel - flera tusen år gammalt instrument. Två musiker, två kvinnor, två nationer.

Kazue Sawai, Japan, räknas som världens främsta klassiska kotospelare. Miya Masaoka, USA, är förnyaren som gett denna musik en individuell röst.

Koto är en förkortning av "kami no nori koto" vilket betyder Gudarnas orakel. Under de senaste 30 åren har Kazue Sawai turnerat över hela världen i den klassiska s k Sokyoku-traditionen. Hennes like på instrumentet, tonsättare och tillika äkta make, Tadao Sawai, avled 1997. De två spelade duetter och de samarbetade med musiker och tonsättare från jazzen, världsmusiken och nutida musiken - som t ex John Cage, pianisten Aki Takahashi, avantgardisterna John Zorn i New York och Carl Stone i San Francisco.  Jag träffar Kazue Sawai strax innan en konsert i Köpenhamn. Hon är liten, har becksvart blankt hår och en skinnkjol till de höga svarta stövlarna som sträcker sig ända till knäna. En karismatisk artist med genuin STAR-quality! Jag tänker genast på den Sofia Gubajdolina jag mötte i Köpenhamn för många år sedan; i svarta skinnbyxor. Då berättar Kazue Sawai att Sofia Gubajdolina skrivit ett verk till henne för koto och symfoniorkester. Sofia och Kazue har spelat in en CD tillsammans med mästarinnan på flöjtinstrumentet sho Mayumi Miyata. Enligt traditionen spelar man koto med plektrum på tummen, pekfingret och långfingret, trots att instrumentet ursprungligen spelades med fingrarna. Kazue Sawai tycker bäst om att spela med fingrarna för då får hon fram originalljuden och vi kan höra hur det lät för över två tusen år sedan. I nyare och nutida kotomusik har musikern en större frihet och använder fingrarna alltsomoftast. På det viset skapas mer personliga tolkningar av styckena. Koto är ett mycket mer känsligt instrument än t ex violin eller cello eftersom koto tillverkas av färskt trä. Därför lever en koto i högt 40 år, sedan dör den. I Japan är luftfuktigheten mycket större än i Europa. Kazue Sawai tycker bättre om att spela i Europa eftersom koton då ger ifrån sig en starkare, mer tydlig klang tack vare den torra luften, vilken gör träet hårdare. - Det är tyvärr inte många unga japaner idag som intresserar sig för kotomusiken. Men koton är ett japanskt instrument och den japanska själen finns i instrumentet, förklarar Kazue Sawai.   Miya Masaoka är bikulturell, alltså fast förankrad i den japanska musik-traditionen genom sina föräldrar och generationerna innan. Men hon är uppvuxen och har bott med sina två barn i det urbana västerländska samhället i San Francisco och i New York. I John Cage anda preparerar Miya Masaoka ibland strängarna med föremål av metall, trä, plast  eller papper. Hon konstruerade med ett team tekniker vad hon kallar ett Koto-monster, eller en japansk Franken­stein, en mutant-Godzilla. Den ål­derdomliga heliga träkroppen av en koto blir belägrad av senso­rer kopplade till en microdator som registrerar hennes minsta rörelser och om­vand­lar dessa till ljud. Miya Masaoka är utbildad vid San Francisco State University och Mills College. Dessutom har hon studerat traditionell japansk musik hos mästaren, f d hovmusikern, Suenobu Togi, vars familj i över tusen år har spelat japansk hovmusik - Gagaku - vilket betyder elegant och förfinad musik. Detta är världens äldsta orkestertradition med rötter från Tangdynastin i 600-talets Kina. Miya Masaoka är som tonsättare upptagen av nya klanger, sammanhang, och strukturer. Hon skapar sin egen musikaliska verklighet. Och hon gör det med hjälp av bågteknik hon lärt av Ardittikvartettens cellist Rohan de Saram, och med jazzens fria improvisation som ledstjärna. Traditionell japansk hovmusik - Gagaku - uttrycker vanligtvis ett slags kollektiv mystisk tradition. Att förlora sig själv, att bli ett med instrumentet har varit det traditionella förhållningssättet hos gagaku-musikens sträng, blås- och slag-verksmusiker. Miya Masaoka är förnyaren som gett denna musik en individuell röst. Så är hennes stycke Hope in the Afternoon tillägnad hennes vän David Stern som dog i AIDS. Med ett motiv från jazzmusikern Cecil Taylor. -Vi...