Matematik, harmonik och himmelsmekanik

Pythagoras tyckte sig finna vackra matematiska samband mellan planeternas, solens och månens rörelser över stjärnhimlen, och där kunde också himmelssfärernas harmonier spåras.

Idén att sfärernas rörelser alstrar toner i perfekt harmoni med naturens ordning är tusentals år gammal. Efter Pythagoras har vetenskapsmän som Galiliei, Kepler och Newton med matematikens hjälp sökt samband mellan himlakropparnas rörelser, naturen och musiken.Och filosofen Platon skrev att musik och astronomi var tvillingar: vad musiken var för öronen var astronomin för synen. En del tänkte sig till och med att när de glasklara himmelssfärerna som bar fram planeterna gneds mot varandra uppstod dessa sköna, men för oss ohörbara ackord.I spellistan finns bland andra Beethoven, som var så fascinerad av den celesta mekaniken, att han avslutade sin nionde symfoni med Schillers ode där vi människor får uppmaningen att glada löpa i våra banor som en hjälte mot segern, liksom solarna löper i sina.Men i Anders Hillborgs Celestial Mechanics hörs det tydligt att det inte alltid råder ordning i kosmos utan att oväntade kaotiska händelser inträffar i universums skenbart oföränderliga lugn.Hör också den säregne danske Rued Langgaards sfaerernes musik, elektronmusikpionjären Johanna Beyers Music of the Spheres från 1938, György Ligetis Lux Aeterna som blivit en rymdklassiker efter att Stanley Kubrick använde den i A Space Odyssey och en pianotrio som relativitetsteorins Albert Einstein gärna spelade. Einstein älskade musik och spelade fiol alldeles utmärkt, även om han ibland fick kritik för att han inte kunde räkna.