Himmelska vindar

Det blåser i universum!

De gamla filosoferna tänkte sig att skön musik uppstod i universum när himmelssfärerna vreds runt och gneds mot varandra. De genomskinliga sfärerna bestod av det okända femte elementet, kvintessensen, etern, det som gudarna andades. Idag vet vi att materien i rymden inte i princip skiljer sig från den jordiska materian, utom att den är mycket tunnare förstås. Men precis som i den luft som vi andas så blåser det, och väldigt mycket.Det första vi möter när vi reser ut i universum är den kraftiga solvinden som strömmar ut från solen och sveper kring jorden.Solvinden skyddar oss rätt väl från vad som sen kommer när vi är ute ur vårt solsystem, för där möter oss en galaktisk motvind av helt annan styrka. För vi och vårt solsystem rör sig i förhållande till stjärnor och gas i solens omgivning i vintergatan, och stoftkornen och partiklarna där ute slår emot oss med en hastighet kring 30 km per sekund. Förfärliga glesa hagelbyar!Vi besöker också Mira, en härlig, pulserande röd jättestjärna som drar ihop sig och sen andas ut igen och skapar en chockvåg genom det väldiga halvgenomskinliga stjärnhöljet. Det bildas stoft som sen trycks ut av stjärnans strålning, och släpar med sig gas. Här blåser därför en vind i årslånga pustar, och ett stort skimrande skal av gas och stoft lämnar stjärnan vartannat år. Stjärnvindarna strömmar ut i det djupa mörkret mellan stjärnorna för att lång senare samlas igen, till mörka gasmoln som kan bilda nya stjärnor.I spellistan bla Intermezzo ur expeditionen av Klas Torstensson, Darkness med Fink och Crepusculo med basblockflöjtisten Anna Petrini, Vivaldi, Alma Mahler, Puccini och elektroniskt med den legendariska tyska gruppen Tangerine Dream