Zaha Hadid: Om du vill vara diskret – bygg inte berg

Strandade vita valar, dansande torn och en kulle av tuggummi. Katarina Wikars reflekterar över Zaha Hadids fantasifulla arkitektur och om byggnaderna som hon aldrig hann göra.

Man kan väl säga att hon dog på toppen, arkitekten Zaha Hadid, hjärtinfarkt i Miami vid 65. Visserligen förlorade hon kampen om mastodontarenan till OS i Tokyo 2022, det blev för stort och för dyrt. De första tjugo åren eller så arbetade hon nästan bara med abstrakta skisser, fick nästan inget byggt men sen blev hon en av de där ikon-signatur-arkitekterna med jättekontor i London och vars kurviga, liksom rörliga glas-betong-stålstrukturer slog ut sin omgivning inte överallt i världen men där det fanns mycket pengar att lägga på hus. Jag bläddrar bland hennes byggda och obyggda och förundras: Operahuset i Taichung, på Taiwan är som en gigantisk fjäril, vars två vingar förenas via en lobby. Stadshus och operahus/museum i ett. Organiskt. Som en kulle av tuggummi, sa Zaha Hadid. Som ett dansverk av Martha Graham, sa hon. Många av hennes offentliga byggnader har den där multipla funktionen. Museet för samtidskonsten i Rom, som utspillt smågodis i ett fabriksområde, sega råttor ringlar sig i landskapet. Elva år och massa regeringar tog det från vunnen tävling till klart. En curator kan göra vad som helst av ytan. Tak kan öppnas, broar byggas, enheter flyttas, menade arkitekten som ville skapa rum där konsten kunde ta ut svängarna mer. Hon ville lösa upp den rigida formen, att betrakta konsten i tystnad linjärt i en vit box. Gäsp. I intervjuer talar hon om att urbanisera staden, genom att investera i det allmänna. MAXXI i Rom skulle vara mer ett center än ett museum, fabrik, laboratorium. MAXXI uppifrån ser också ut som en strandad motorväg med på- och avfarter oavslutade. Från gatan tyngden i huskroppen lättheten i taket som vill lyfta. Och så den överskjutande huskroppen med sitt öga ut mot torget. Ett hus ovanpå huset. Gångarna. En rörelse genom huset. Som inne i ett blodomlopp. Inneröra. Som kalligrafi. Ett penseldrag. Zaha Hadid gillade tvinnade byggnader huller om buller. Som konstmuseet i Cincinnati. Som ryska dockor, rum i rum. Hus i ett hus. Hon sa sig fascineras av Pergamonmuseet i Berlin. En gigantisk struktur inne i annan.    Ord som låter litet klena på svenska kommer tillbaka när man pratar om henne, som sammanställning, överlagring  framsida, baksida och sidor byter plats, allt kan vara framsida. Från början på 90-talet var husen mindre som tyska Vitra brandstation eller längre och smalare som vetenskapsmuseet i Wolfsburg. Kantigare, spetsigare, enhörningar mot himlen även om brandmännen snart lämnade sin brandstation till konsten och eventen. I en tv-dokumentär säger någon att husen blivit mer organiska och kurviga för att Zaha Hadid inte känner sig så hotad nu när hon fått bygga så mycket, som om spetsigheten var en humörfråga. Inte säger man väl så om arkitekter som är män? Husen blev rundare när han blev snällare? I varje artikel talas det inte bara om hennes kompromisslöshet utan också om någon sorts oförsonlighet eller hennes temperament. Hon föddes 1950 i Irak, i en av Bagdads rikaste och mest progressiva familjer. Växte upp i modernistisk arkitektur i en trädgårdsförstad, studerade matematik i Beirut, sedan arkitektur i London, blev tidigt samarbetspartner med Rem Koolhaas. Redan på nittiotalet vann hon arkitekttävlingar men vad hjälpte det. Operahuset i Cardiff, Wales, ansågs för asymmetriskt. För fult och elitistiskt i media. Människor vågar inte utmana sig själva, sa Zaha Hadid. Någon säger: jag kommer att göra mig illa på det vassa hörnet. Känn på det inget kommer att hända. Hemma har jag möbler med vassa kanter och mina vänners barn klarar utmärkt att runda borden utan att göra sig illa, sa hon vidare. Vuxna måste utmanas och förändras i sina befästa föreställningar.  Jag tittar vidare: BMW-fabriken i Leipzig  som ett landskap i terrasser. Arbetare och tjänstemän blandade bland bilarna. Hon talade ofta om hus som...