Ytan är avgörande även i konsten

Konst får vara hur obegriplig som helst, bara man begriper att man ser det man ser känner tillit. Det menar författaren Lars Hermansson efter ett möte med tiotusen blyertsstreck och kinesisk poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På Museo madre i Neapel såg jag nyligen en av den amerikanske konstnären Sol LeWitts många väggtäckningar med titeln 10 000 lines, som är just det, 10 000 linjer eller blyertsstreck av cirka en decimeters längd, kors och tvärs dragna på en, i det här fallet, cirkelformad vit väggyta cirka 1,5 meter i diameter. Jag plockade upp mobilen och tog ett foto av en detalj av målningen (som för ögat inte skulle gå att skilja från vilken som helst annan detalj) och bilden i displayen såg ut precis som en Perstorpsplatta, av typen virrvarr. En Perstorpsplatta betyder ingenting skulle många säga, den är ett bruksföremål. Den går inte att se som tecken i ett teckensystem, avläsas som en bokstav i ett språk. Material och utförande berättar kanske något om vår tid, precis som all design av bilar, gitarrer och postlådor, men vi ser sällan designern som en konstnär och letar därför inte efter några djupare budskap i de formgivna objekten. Vi är nöjda om de funkar och är hyfsat snygga. Vi kanske till och med har mycket bestämda åsikter om vad som är snyggt, men det snygga behöver inte förstås. att strecken är exakt 10 000 till antalet. Spelar det någon roll? Ja, det gör det, jag känner det, till och med starkt Sol LeWitts 10 000 lines behöver inte heller förstås. Det är vad det är, 10 000 blyertsstreck mot en vit cirkelformad bakgrund, inte 9 999 eller 10 001. Det utgår jag ifrån. Jag skulle känna mig lurad annars. Jag ser ju när jag tittar noga, och jag har också läst det, att strecken inte är slumpvis ditritade, utan att det finns ett mönster. Jag ser också att alla streck är lika långa. Kanske är det denna stränga regelbundenhet som gör att jag tolkar verkets titel bokstavligt, att strecken är exakt 10 000 till antalet. Spelar det någon roll? Ja, det gör det, jag känner det, till och med starkt, men vad det betyder vet jag inte. Det skulle inte gå att räkna de där strecken, man skulle förlora sig efter bara några hundra. Man måste helt enkelt lita på att skylten säger som det är. All tillägnelse av konst och litteratur förutsätter ju någon form av förförståelse av fenomenet. Ju längre från förförståelsen konstverket eller texten befinner sig, desto större risk att det framstår som obegripligt, banalt, dumt. Eller gåtfullt, dunkelt, spännande, beroende på läsarens eller betraktarens välvilja och humör. Sol LeWitts 10 000 lines kan möjligen framstå som banalt för den som inte har rätt förförståelse eller är på fel humör. 10 000 blyertsstreck, jaha, och? Ser ju ut som en vanlig Perstorpsplatta. Jag läser den kinesiske poeten Yang Lian i svensk översättning av Erling Hoh i en bok med den lockande titeln Ett lyckligt spökes anteckningar, och blir förbryllad. Jag väljer ordet förbryllad framför provocerad, kanske eftersom jag vill framstå som öppen till sinnet. En författare och litteraturkritiker som jag, ska helst inte låta sig provoceras av litteratur för att den är svårbegriplig. Det vore att ertappas med byxorna nere. Första dikten heter Himmelsbegravning och börjar så här: När stenen drömmer om dessa namn dör jag ännu en gång stiger in i ett tyst rum till den där snarkningen en fågel utanför fönstret        annorstädes rop och morgonen som skyndar över marken med en röd svallvåg i släp Det kanske låter gåtfullt med en drömmande sten, men i poesisammanhang är det inte särskilt konstigt. En snarkande sten däremot, är så oväntat att det blir lustigt. De tvära kasten mellan gåtfullt och komiskt och högstämt uttrycket annorstädes rop till exempel gör mig osäker och orolig. Och när morgonen sägs skynda över marken med en röd svallvåg i släp blir jag irriterad. Jag fattar inte varför morgonen ska skynda och...