Wittgensteinvariationer 1: Var fanns egentligen det judiska Wien?

I Allan Janik och Stephen Toulmin klassiska studie "Wittgensteins Wien" från 1973 var det judiska ljuset över staden ett bärande stråk. Kenneth Hermele Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det judiska Wien säger jag med längtan i rösten, och tänker på alla judar som verkade i den  kreativa blandning som utgjorde förra sekelskiftets Wien: från politik till ekonomi, från musik till filosofi, från arkitektur till psykoanalys och litteratur. Wien har med rätta hyllats för att ha lockat till sig all denna förmåga, allt detta nytänkande, all denna judiska inspiration. Men vänta ett tag, vad var det som var så judiskt med den grupp människor som verkade under Wiens storhetstid, från Mahler till Freud, från Klimt till Victor Adler och Theodor Herzl, från Arthur Schnitzler och Stefan Zweig till Ludwig Wittgenstein. Många av dem såg visserligen på sig själva som judar, men lika många hade lämnat den judiska traditionen och övergått till kristendomen, eller bara ställt sig utanför alla religiösa trossystem. När konstnären och keramikern Edmund de Waal i boken ”Haren med bärnstensögon” försöker förstå sina anförvanter i den enormt välbeställda familjen Ephrussi är det den frågan han ställer sig: jag vet att de är judar, men jag vet inte vad de gör som judar, jag vet bara vad de inte gör, de går inte i synagogan, de håller inga judiska traditioner, de uppfostrar inte sina barn judiskt, de är inte sionister- På sin höjd bidrar de med pengar till den judiska församlingen och låter sig begravas på en judisk begravningsplats, det kanske räcker för att vara jude? Ja, det gör det, i alla fall i den berättelse som Hugo Bettauer publicerar 1922, ”Die Stadt ohne Juden”, Staden utan judar. Bettauer, som var född jude men redan 18 år gammal övergick till kristendomen, låter oss spana in i framtiden när Österrikes kansler går judehatarna till mötes och får parlamentet att förbjuda judar att leva i landet, en judisk förälder räcker, lämna judendomen kan man inte.  Österrike töms på judar och folket jublar, slut på rofferi och exploatering, äntligen ska riktiga österrikare få ta över ruljangsen. Där slutar första delen i Bauers bok, och så långt var hans framtidsspaning pricksäker, sexton år senare är det just det som sker när Nazityskland införlivar Österrike i sitt Rike. Men i bokens andra del svänger berättelsen 180 grader: allt går dåligt för Österrike utan judar, valutan kraschar, ekonomin står still, folket svälter, oro på gatorna, uppror. För de fördrivna judarna går det däremot utmärkt, de välkomnas särskilt i Tyskland där de bidrar till den tyska ekonomins snabba återhämtning. Då ändrar sig förstås opinionen i Österrike, den judehatande kanslern tvingas bort och hans efterträdare bjuder judarna att återvända: Kom tillbaka, vi behöver er! Slutet gott, allting gott, det som såg ut som en dystopi förvandlas medan jag läser till en sedelärande historia: utan judar står hjulen stilla, utan judar förblöder Österrike. Men en noggrannare läsning av Bettauers bok pekar ut en motsättning som nog även mången antisemit skulle gilla: det är skillnad på judar och judar. Närmare bestämt är det skillnad på de bildade, verksamma och uppfinningsrika affärsmän som funnits länge i Österrike och som i många fall övergått till kristendomen, å ena sidan, och de judar som särskilt efter dubbelmonarkins sammanbrott översvämmar Wien, så kallade Östjudar, fattiga gårdfarihandlare och hantverkare, religiösa fanatiker, våldsamma revolutionärer. Den judehatande kanslerns misstag var alltså inte att han ville bli av med judar, det var att han inte gjorde skillnad på goda och dåliga judar: behålla...