Vilket museum vågar visa hela människan?

Museer handlar oftast om saker och ytterst sällan om enskilda individer. Men kan man ens föreställa sig ett museum som skildrar en person lika djuplodande som en rysk roman? undrar Mattias Berg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varför finns inget rejält biografiskt museum i Sverige, med fullt fokus på en människa snarare än saker?  Ett som till exempel kretsar kring Drottning Kristina, Alva Myrdal, Zlatan Ibrahimovic, Heliga Birgitta, Olof Palme, Hedvig Eleonora eller kanske upptäckaren Sten Bergman. Gestalter tillräckligt magnifika och mångfacetterade för att bära en större eller mindre kulturinstitution på egen hand. Dessutom ofta klart kontroversiella. I det utrymmet, mellan för och mot, fördomar och fakta, dyrkan och hat, kunde besökaren själv träda in: få göra sin egen analys av personen ifråga. I bästa fall skapades då en helt ny sorts museiupplevelse med möjlighet till både inlevelse och invändningar. Visst finns det ett antal mindre eller något större biografiska utställningar i Sverige, men så vitt jag vet ingen som på det sättet går i öppen dialog med sitt objekt. Kanske inte ens internationellt om man får tro boken "Skelett i garderoben. Svåra museer", som kom ut 2019. Här har Stefan Bohman, tidigare chef för bland annat Strindbergsmuseet, och den brasilianska museologen Ana Luiza Rocha do Valle studerat vad de kallar "personmuseer" här hemma och utomlands. Och de börjar hemma hos Strindbergs kanske störste antagonist, Verner von Heidenstam. Alltså på hans Övralid i Östergötland, där hemmet enligt skyltarna står kvar exakt som den lika omhuldade som omdiskuterade Akademiledamoten och Nobelpristagaren lämnade det. Bokens författare konstaterar också att begreppet "Nationalskald" på Övralid visserligen sätts inom citationstecken, men att det ändå inte direkt problematiseras. Varken Heidenstams högstämda nationalism eller hans furiösa ställningstagande för försvaret och Konungen får något större utrymme. Allt det som var och är så omstritt. Det är också forskarnas generella invändning mot personmuseerna. Att personerna själva sällan ifrågasätts eller ens kompliceras utan oftast bara sätts på piedestal. Gemensamt för till exempel lilla Zarah Leander-museet i Häradshammars bygdegård utanför Norrköping och den imposanta Millesgården på Lidingö utanför Stockholm är att man i stort sett förbigår de bägges kopplingar till nazi-Tyskland. Intressantast för en svensk läsare är nog ändå bokens internationella exempel. Inte minst hur det amerikanska inbördeskriget framställs på några olika museer över sydstatsgeneralen Robert E Lee. Han som kom att hamna mitt i även nutidens stridslinjer, efter beslutet i Charlottesville 2017 att ta ned ryttarstatyn över honom. Den som varit kontroversiell ända sedan statyn sattes upp vid slutet av 1800-talet: då den bland annat beskrevs som "ett skulpterat förräderi" av en tidning i nordstaten Indiana. Men inte på något av museerna får de här politiska komplikationerna ordentligt utrymme. Författarna skriver att General Lees eget innehav av slavar visserligen nämns, men aldrig poängteras. Den intressantaste komplikationen tycks finnas på en oansenlig skylt på museet i Arlington, utanför Washington, som tar upp frågan om varför Lee egentligen valde att slåss för sydstaterna trots att han också erbjudits befälskapet för nordstaterna. Att det möjligen inte enbart berodde på att han älskade sin hemstat Virginia, som det ofta framställs. Utan också på att generalen "kunde ha hållit med om sydsidans ståndpunkter". Saken tycks ungefär likadan på Eva Perón-museet i Buenos Aires. Den argentinska presidenthustrun, musikalens "Evita", blev för många ett slags helgon då hon under 1950-talets början gick bort i cancer, bara 33 år gammal. Bland sina motståndare sågs hon snarare som en väsentlig del av den auktoritära Peronismen. Men enligt författarna redovisas inte heller den här...