Vilken skärva kommer att bli berättelsen om ditt liv?

En symbol i en dödsannons, ett vajande strå i motljus på sociala medier. Boel Gerell reflekterar över de utskurna fragmenten som vi och andra gör till berättelsen om vårt liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-22.– Hörrudu, ska du inte ta en bild? Det är helt fantastiskt ju!Mitt sällskap pekar pockande mot horisonten och havsbandet där solen just är på väg att gå ner. Och jag lyfter motvilligt mobilen, bara för att sänka den igen. Det går inte, är för ljust, för långt borta och för… mycket. I stället sätter jag mig på huk i strandrågen och fokuserar på ett enda glänsande strå i motsol och försöker hålla mobilen alldeles stilla så att varje blänk i den egentligen oansenliga växten ska gå fram.Kvar efter kvällens timslånga promenad blir det ensamt vajande strået, putsat, filtrerat och arkiverat i Instagrams herbarium av komprimerade och hårt beskurna minnen. En behändig kvadrat, kant i kant med andra kvadrater som tillsammans bildar något slags berättelse om ett liv. Från promenaden vid havet saknas inte bara den alltför höga himlen utan också skavsåret på vänster lilltå, efter sandalerna som aldrig suttit riktigt bra.Det alltför stora och det alltför lilla hamnar gärna utanför bilden tillsammans med allt annat som spretar åt olika håll och är stort och litet samtidigt. I prydliga rader lägger sig rutorna efter varandra tills det sista fotografiet oundvikligen tagits och det blivit dags att summera resultatet. Vilken av alla dessa bilder representerar bäst helheten? Är det den bästa bilden? Det oftast förekommande motivet? Det som enkelt och lättfattligt kan begripas eller det som vi tror oss veta att fotografen kände mest för?På just detta centrala och mest viktiga tänker jag när jag bläddrar genom tidningens söndagsbilaga och låter blicken vandra över dödsannonserna, som fyller bakvagnen av papperstidningen. En symbol, en vers och några personliga rader: ”vår älskade”, ”vår mycket älskade”, ”vår far, bror, morfar, farfar, farfarsfar”. ”Mitt allt”. Komplexa känslor kokade ner till några enstaka ord, decenniers relationer reducerade till en handfull roller. Och så symbolen på det, som i en enda stiliserad silhuett ska summera ett helt liv.Hur väljer man egentligen? Vad var det viktigaste? Fotbollsföreningen? Partiet? Hunden, den älskade taxen. Kanske veteranbilen, som polerades högblank inför premiärturen i vårsolen. Golfklubborna? Trumpeten eller jaktgeväret. Eller den där ensamma blomman i motljus, dagen på stranden när himlen tycktes för stor. I samma ögonblick som människan går ur tiden rämnar den motsägelsefullt sammanfogade helheten i skärvor, svartsjukt förvaltade av dem som blir kvar. I brist på verklig kunskap antar vi, jämkar samman och lägger till rätta tills det som vi uppfattar som ett faktum i hög grad också är en lögn. Sanningen, om någon sådan finns, får i stället sökas i detaljerna.I det lilla och fortfarande skarpa. I slitaget på knäna i trädgårdsbyxorna, efter ett oändligt antal timmars lukande i rabatterna. I doften som dröjer sig kvar i en morgonrock och de sju raderna på ett vykort som skickades för snart femtio år sedan. Människan är inte längre där men i stilen finns handens rörelser och i ordvalet rösten och för ett kort ögonblick kan något återigen komma till liv.När författaren och kulturjournalisten Marit Kapla tar sig för att skildra den värmländska orten Osebol och dess invånare i boken med samma namn, är det till språkets potential att härbärgera verkligt liv hon sätter sin lit. Den stora berättelsen saknas, det som ges är fragment och brottstycken som talar lika...