Vid varje gräns skapar vi ett monster

Världen består av gränser. Men med gränser så skapar vi också en rädsla för att de överträds, en rädsla för monster. Men tänk om det är själva gränsen som är monstret? funderar Mattias Hagberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2014. På bordet framför mig ligger mitt pass. Mörkrött med riksvapnet i guld. Jag slår upp det och betraktar det svartvita fotot. Detta är alltså jag? Detta är alltså min identitet? Detta är alltså det som krävs för att människor jag inte känner ska kunna avskilja och särskilja mig från andra. Jag slår ihop det tunna häftet igen och plockar fram en sax. Nu klipper jag. Pärmarna är hårda och tjocka, men saxen är vass. Passet faller isär i två lika stora delar. Är detta ett avslut, eller en början? Antingen är du innanför eller utanför. Du kan inte befinna dig emellan, i glipan. Då blir du ett problem. Vi har alla rätt till en nationalitet och en identitet men har vi rätt att avsäga oss dessa rättigheter? Kan vi säga nej? Jag klipper. Bitarna ligger utspridda över bordet som små mörkröda pusselbitar. Mitt pass existerar inte längre. Det finns något paradoxalt, något motsägelsefullt över våra pass, över våra identitetshandlingar. Passet är det mest grundläggande beviset på att jag är en avskild och enskild person, samtidigt som passet oundvikligen slår fast att jag är del av ett kollektiv. Med passet, personbeviset, kommer ett medlemskap jag aldrig har efterfrågat. Passet är en gränsdragning. Det naglar fast mig i ett sammanhang. Det tvingar mig att vara delaktig. Det går inte att svära sig fri. Andra vill inget hellre än att vara delaktiga. I filmen "Terminal" spelar Tom Hanks den medelålders östeuropén Viktor Navorski som kommer till USA med flyget från Europa. Under hans resa sker en militärkupp i hans hemland och plötsligt är alla hans resehandlingar ogiltiga. Han saknar medborgarskap och visum. Han är statslös. Han kan inte träda in, men han kan inte heller träda ut. Viktor Navorski har inget annat val än att stanna kvar och bosätta sig på flygplatsen. Utan giltiga papper existerar han inte. Han är ett diplomatiskt bekymmer i en märklig gränszon där han reduceras till sin biologiska existens. Berättelsen om Viktor Navorski bygger på ett verkligt fall. Men den kan lika gärna betraktas som en metafor över vår värld. Antingen är du innanför eller utanför. Du kan inte befinna dig emellan, i glipan. Då blir du ett problem. Antropologen Mary Douglas skrev en gång: Alla som befinner sig i marginalen är farliga därför att alla strukturer och idéer, alla gränser, är sårbara just i marginalen. Visst har vissa gränser försvunnit, men andra lever kvar och nya har kommit till. Våra imaginära monster ser bara annorlunda ut. Fråga: Vad är en gräns? Svar: En konstruktion, en linje som delar upp världen i klart urskiljbara enheter. Den kan vara fysisk eller mental, men den kräver alltid tydlighet och avskiljbarhet. Gränsen kräver att vi kan säga: Detta är en svensk, men detta är en same. Detta är en man, men detta är en kvinna. Detta är en vuxen, men detta är ett barn. Detta är en människa, men detta är ett djur. Detta är en normal kropp, men detta är en onormal. Men hur går det för alla människor som inte passar in i dessa klara dikotomier? Alla människor som likt Viktor Navorski och miljoner andra inte går att inordna och klassificera? Vad händer med dem?  Svar: De förvandlas till hot, till skrämmande varelser som undergräver ordningen eftersom de utmanar gränsen. Vi möter dem gång på gång i historien. Det är berättelser om människor som stämplats som ondskefulla och farliga gränsvarelser. Det är berättelser om monster. Vi möter dessa monster i gammal germansk, anglosaxisk och fornnordisk rättsskipning. Då handlade det om människor som blivit bannlysta och som levde som fredlösa i samhällets utkant. De kallades vargmän eller varulvar. Varken döda eller levande, varken människor...