Vi stirrar på staden och den stirrar tillbaka

Staden är en motsägelsefull skapelse. Så hemma och ändå alltid främmande. Författaren Dimitris Alevras reflekterar över våra föreställningar om staden och gränserna som både bygger upp och utestänger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Staden är en märkvärdig plats. Genom sin koncentration av människor och genom sin artificiella karaktär har den en unik inverkan på både det geografiska och det kulturella landskapet. Staden är det konkreta undanträngandet av naturen till fördel för människan och det mänskliga. Den utgör det största och mest levande monumentet över människans förmåga. Därför besitter också alla städer en sorts kraft attraherande eller bortstötande som inte uppstår ur något konkret hot eller löfte utan skapas genom kombinationen av stadens onaturlighet och dess mänsklighet. Onaturlig därför att den är konstruerad. Mänsklig därför att dess funktion är att tillfredsställa oss, att befria oss från det oönskade och föra oss närmare det mer önskvärda. Dessa två aspekter av staden funktionen och konstruktionen säger något väsentligt. Ta till exempel operahuset i Sydney, en enskild byggnad som många med enkelhet kan framkalla för sitt inre. Betänk först dess funktion en plats där människor samlas för att ta del av andra människors musikaliska uttryck. Betänk sedan dess konstruktion en enorm asymmetrisk figur som från en vinkel liknar en rad vita fenor som skjuter upp ur marken, och från en annan mer påminner om halvt nedsjunkna kupor på väg att omsluta varandra i mörker. I det första fallet har vi att göra med ett konkret syfte. Vi förstår funktionen och vet ungefär vad vi kan förvänta oss. Huruvida man lockas av det eller inte kan vara en fråga om behov och personliga preferenser. Men när det kommer till byggnadens konstruktion är det snarare genom känslan det visuella intrycket ger som vi påverkas. Här blir det ogripbara det mest framträdande: formerna som former, och inte minst den oundvikliga kontrasten till det av naturen skapade. En enskild byggnad är inte svår att betrakta på detta vis ofta har den en eller ett fåtal huvudsakliga funktioner, inte sällan uppenbara för en betraktare. Men med en hel stad i blickfånget bestående av hundratals, tusentals byggnader händer något. Konstruktionens effekt förstärks i och med att mångfalden och storleken ökar, samtidigt som funktionen blir svårare att urskilja. På så vis blir stadens utomvärldsliga karaktär mer framträdande ju större den är, samtidigt som vi aldrig blir helt alienerade inför den. Något bekant finns där alltid det mänskliga i det onaturliga. Det framhålls ibland att de flesta som tar sitt liv genom att hoppa från en bro gör det från den sidan av bron som är vänd mot staden. Västerbron i Stockholm är en av flera platser där detta bekräftas om och om igen. I en handbok för personer som arbetar med förhandling i krissituationer kan man läsa att rädslan för att dö ensam, tillsammans med önskan att andra ska se hur mycket man lider, kan förklara varför så många hoppar från en bro som vetter mot staden, fullt synlig för alla. I en sista desperat vädjan vänder man sig mot staden. Man ser staden, och staden ser en. En oundviklig aspekt av stadens konstruktion är dess gränser. Någonstans börjar bebyggelsen, någonstans slutar den. Stadens här står mot det omgivande där. I Jesper Svenbros text Mjölet och kritan Berättelsen om Alexandrias grundläggning är denna gränsdragning i centrum. Svenbro skriver: När platsen för den framtida staden har valts ut av Alexander någon gång alldeles i början av år 331 f.Kr., markerar man sträckningen av stadens ringmur på marken [] I de flesta versionerna markerar arkitekterna stadsmurens sträckning [...] med hjälp av mjöl, vilket får ersätta den krita som normalt används i dylika sammanhang. Att man väljer just mjöl och inte krita har i sig en särskild symbolisk betydelse. Svenbro skriver: Enligt Plutarkos utgör nämligen...