Vi måste sätta ord på det europeiska tomrummet

En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Och det är vår plikt att sätta ord på frånvaron efter Förintelsen. Det menar författaren Elisabeth Åsbrink. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns en scen i Claude Lanzmanns banbrytande dokumentär Shoah som visar historikern Raul Hilberg i sitt arbetsrum i ett vintrigt Vermont. Hilberg är förintelseforskningens föregångare och nestor. Redan 1961 kom hans stora verk The destruction of the European Jews, där han redogör för folkmordets omfattning och struktur utifrån nazisternas egna efterlämnade dokument. I filmscenen sitter Raul Hilberg med ett papper i handen. Det är en typisk trafik-order, en Fahrplananordnung med nummer 587, berättar han, gällande tågtransporter till Treblinka. Hilberg redogör för vad pappret innebär: där framgår hur många som kände till trafik-ordern. Ingenstans står ordet hemligt. Där står dels förkortningen PKR som betecknar fullpackade tåg, och dels beteckningen L som står för Leer, det vill säga tomt; det tömda tåget som skulle komma tillbaka samma väg. Det framgår att detta tåg bestod av femtio vagnar och var tungt lastat, att det ankom till Treblinka klockan 11.24 den 1 oktober 1942 och att det avgick igen, fyra och en halv timma senare, tomt och städat. Tåget kördes vidare till en stad där ett getto hade tömts, hämtade sin människolast, och tömde den i Treblinka dagen därpå. Allt detta framgår av denna trafik-order, denna blankett, ett trivialt dokument. Och ändå är det ett papper som innebär tiotusen människors död. Raul Hilberg har räknat. I filmen kan Claude Lanzmann inte få ihop papprets vanlighet med dess dödliga konsekvenser. Jag har ju varit i Treblinka, säger han, och att föra samman dessa två, dödslägret och detta dokument Då svarar Hilberg: När jag får tag på ett papper av det här slaget, framför allt som det handlar om ett originaldokument, vet jag att den tidens byråkrat själv höll det i sina händer. Det är en artefakt, och det är allt som finns kvar. De döda finns inte längre. Dessa enkla ord sammanfattar läget för oss som lever efter andra världskrigets folkmord på de europeiska judarna. Människorna mördades, deras kroppar brändes eller kastades i håligheter i marken. Deras hem och verksamheter stals, deras klockor stals, deras kläder såldes vidare, deras hår klipptes av och blev till innehåll i tyska soldaters madrasser. De bokstavligen utplånades från jordens yta. Kvar finns tomrummet - ett europeiskt tomrum. Det härbärgerar människor som kallade sig ateister och judar, assimilerade och ortodoxa, där finns döpta och konverterade kristna, här finns sinti och romer, här finns homosexuella, här finns de som hade klassats som sinnessjuka. En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Men det-som-inte-finns är delvis bortom mänsklig fattningsförmåga. Hur förstå det som inte existerar? Att en älskad människa dör, helt enkelt upphör att existera, kan vara svårt nog att förstå. Hur ska då frånvaron av miljoner mördade människor begripas? Men detta tomrum är en del av Europa, det är europeisk historia och det är europeisk nutid, det påverkar politik, historieskrivning och också hur den fysiska världen ser ut. Att försöka se frånvaron har därför blivit en avgörande del av en europeisk kultur, en konstform som är direkt sprungen ur folkmordet. Poeten Nelly Sachs var en av de första som skapade konst ur tomrummet, därför att nagon maste ge ord at det ordlosa och kropp at alla de kroppar som utplånats. Också poeten Paul Celan ägnade sig åt tomrummet. Han ville rädda det tyska språket från mördarna, från ord som t ex Fahrplananordnung ett byråkrat-ord som alltså innebar tiotusen människors död. Paul Celan sökte ett nytt språk, som inte var blankett-tyska eller mördartyska utan som rymde också frånvaron, för att skriva tomrummets poesi. Konstnären Anselm Kiefer är också...