Odysséen är central i en svensk kanon

Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden...