Att läsa 5: Vi måste inse att vi alla är dåliga läsare

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel’s. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och...