Vi lever och dör under månen

Poeter och vetenskapsmän har i alla tider haft blicken fäst på månen. Pontus Kyander förstår varför och idag ger han sin bild av vår enda naturliga satellit. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi lever i en värld under månen. Från antiken till medeltiden var detta den sublunära världen, världen under månen, belägen under den första sfären i ett universum helt likt ett urverk. Från månen och därbortom härskade eviga och oföränderliga villkor. Universum bestod av sju sfärer som passade perfekt in i varandra, omgivna av eter istället för luft, och drivna framåt av ett varierande utbud av änglar: Serafer, Keruber, Troner, Dygder, etcetera. Bortom den Sjunde Sfären befann sig den Sjunde Himlen,  Kristallsfären, där Gud själv satte allt i rörelse genom sin blotta existens. En Primus Motor, en Första Rörare. Somliga menar att orsaken till himlakropparnas rörelse var kärlek. Denna kärlek är emellertid av ett helt annat slag än den som härskar i världen Sub Luna. Kärlek i sin egen rätt, orsakad av sin egen existens. Ah, Kärlek. Werthers vånda och ve, Catullus klagan over Lesbias lättfärdighet, Sapfos bultande hjärta och sjudande blod. Det går en suck genom världslitteraturen, dragen av litteraturens försmådda älskare. Detta är naturligtvis inte den kärlek som driver de himmelska sfärerna framåt, utan den jordiska kärleken som är villkorlig, tillfällig, som svävar som ett bi i vinden, som flyr som en hind i skogen, som faller som en kropp utför ett stup. Den är en del av de plågsamma villkor som styr den sublunära världen. Sub luna amo, bibo, canto, vivo, morior  är i sammandrag tema för en känd Karlfeldtdikt. Vi älskar, dricker, sjunger, lever och dör under månen. Detta tillstånd är till syvende och sist ofullständighet, det är krig och förtryck, kamp och misslyckande, malaise et maladie. Mångalenskap. Se inte för länge på månen, det kan orsaka galenskap, engelskans lunacy. Så har människor trott ända sedan babylonierna, så trots att vetenskapen inte kunnat visa någon som helst inverkan från månen på vare sig mental hälsa, menstruation, blodets koagulering, fertilitet eller fatalitet, så fortsätter många att tro. Men månen inverkar definitivt på tidvattnet till sjöss. Envar som misstänker att månens dragningskraft kan påverka människokroppen har åtminstone detta argument på sin sida. En gång i tiden hade jag alldeles för mycket pengar, räknat med mina enkla mått. Det varade inte länge. Men jag fick åtminstone möjlighet att skaffa mig ett fint schweiziskt ur som jag länge drömt om. Att den visade månens faser var ett viktigt skäl till min åtrå. Naturligtvis kan man kontrollera månens faser vilken natt som helst med en blick mot skyn, fast inte när det är molnigt, och mestadels inte på dagen. Sekundvisaren tickar iväg tidens mindre mått, som vore den en slutlig rörare, en Ultimus Motor. Den lilla förgyllda månen på sin stjärnspäckade skiva i preussiskt blått tycks koppla upp sig mot det stora aristoteliska urverket. Tiden och astronomin är tätt sammankopplade. Det var för att möjliggöra navigationen till havs med hjälp av solen och månen och stjärnorna som noggranna kronometrar utvecklades på 1700-talet. Tidigare kunde sjömän med enklare medel avgöra vilken latitud man befann sig på utan att veta exakt tid, men för att bestämma longituden, längdgraden, behövdes urverk med stor precision. Jag upplevde skönheten i navigation efter himlakropparna när jag som ung korsade Atlanten med ett av flottans fartyg. Under himlens gnistrande sammetstäcke bestämdes positionen med hjälp av en sextant. Den amerikanska flottan, läser jag, ska återinföra astronomisk navigation. Det gör de rätt i. Kartografin utvecklades ur en allt mer förfinad astronomi och navigation. Det var först på 1600-talet som någorlunda tillförlitliga världskartor kunde göras. Intressant nog utvecklades kartor av månen ungefär samtidigt. Medan västerlandets kartografer började...