Vi känner alla vår tillvaros tumavtryck

Att vara sårbar är priset man betalar för att kunna utvecklas till en unik individuell person som upplever sig vara verklig och levande. Johan Eriksson utforskar det personliga varats mysterium. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från och med den tid i vår psykologiska utveckling då vi i fullödig mening börjar existera som personer eller subjekt så kommer vårt levande att lyda under andra lagar än tidigare. Från denna stund drivs vi inte längre av en strävan efter att tillfredsställa våra primära behov och drifter, åtminstone inte i första hand. I stället drivs vi nu ytterst av en strävan efter att upprätthålla, försvara, utveckla och förstärka vår hårt tillkämpade och inte sällan sköra personliga identitet. I egenskap av subjekt eller personer fruktar vi inte i första hand döden, i fysisk mening, utan vad vi fruktar mest är det personliga sönderfallet – att förlora vår inre organisation och vår meningsfulla förankring i existensen. Det är jobbigt att vara människa. Till skillnad mot tingen så ”har” människan inte bara en identitet i kraft av yttre egenskaper, utan den personliga identiteten – alltså den form av identitet som inte handlar om ”vad” någonting är, utan om ”vem” någon är, från ett första-persons perspektiv – är följden av ett psykologiskt arbete. Förlusten av vår personliga identitet är därför en specifik mänsklig fara, och upprätthållandet och utvecklandet av identiteten en specifik mänsklig nödvändighet. I allt vi gör, tänker och säger står identiteten på spel, mer eller mindre dramatiskt. Medvetet eller omedvetet arbetar vi konstant med att försöka vara det som vi inom vårt kulturella och sociala sammanhang kommit att identifiera oss som – män, kvinnor, föräldrar, plikttrogna, intelligenta, rörmokare, liberaler, konservativa, och så vidare. Den kanske mest berömda illustrationen av detta mänskliga predikament står att finna i Jean-Paul Sartres existensfilosofiska klassiker Varat och Intet där han i en ofta citerad passage beskriver en servitör på ett café och hur dennes manierade gester och rörelser är som ett spel i vilket servitören desperat försöker göra sig till vad han är – en servitör. Servitören, konstaterar Sartre, leker sin identitet i syfte att försöka förverkliga den. Utifrån denna tanke att människan så att säga är dömd att hela tiden försöka förverkliga, bekräfta och definiera sin identitet så skulle man lätt kunna dra slutsatsen att den personliga identiteten från grunden och upp bara är en kulturell produkt, en socialt konstruerad artefakt. Att det skulle finnas ett genuint eller sant själv bakom eller bortom alla våra kreativa försök att inom ramen för ett kulturellt och socialt sammanhang försöka vara någon – detta tycks vara en falsk och sentimental föreställning med sina rötter i en romantisk syn på den mänskliga subjektiviteten. Efter att under flera år har arbetat heltid med psykoanalys och psykoterapi är det dock ganska svårt att värja sig från intrycket att det kan ligga, och ofta ligger, en djup och omvälvande existentiell erfarenhet bakom det slitna uttrycket ”att hitta sig själv”. Onekligen, säger min kliniska erfarenhet, finns det ett genuint själv att hitta – eller att förlora. Att kulturella identifikationer såsom att vara man, kvinna, förälder, intelligent eller läkare spelar en väsentlig roll för utvecklandet av den personliga identiteten är tveklöst sant, men tänker man närmare på saken upptäcker man snart att en stor del av vårt moraliska och vardagspsykologiska språkbruk faktiskt skulle förlora sitt logiska spelrum om vi inte förutsatte att det finns en kärna av personligheten och den personliga identiteten...