Vi har mycket att tacka de franska konsttjuvarna för

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz, samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare, mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och sällsynta stenar. Männen var utsända av nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts", centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.De lärde männen uppfattade sig själva varken som tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna", förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig konstkännarna i de berövade länderna för dett mesta inte detta. I stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till. Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl, för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände det för första gången med blick på verkens estetiska och historiska betydelse.De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala, när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog  fram genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner, packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris. Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i världen.De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de...