Vi, de utsvultna – om kvinnor, kroppar och kreativitet

Det finns en föreställning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett sätt att göra motstånd mot myterna och ätstörningsdemonerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Strax innan jag fyller 40 gör jag det. Jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. Motståndet jag känner tar sig nästan fysisk form och i väntrummet får jag fokusera på min andning för att undvika en panikångestattack. I smyg ser jag ser mig omkring på de andra som väntar tillsammans med mig. Försöker räkna ut vilka som är där för egen del och vilka som är anhöriga. Konstaterar snabbt att männen i rummet alla är fäder till sjuka döttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna tonår, ett blixtminne av hur jag är på väg ut och kramar min pappa hejdå, hur tanken far genom huvudet på mig att ”såhär ser inte en dotter ut”. Mammahöfter. Mammakropp. Bredhöftad och stabil. Rejäl. Präktig. Ingen av döttrarna i väntrummet på Stockholms Centrum för Ätstörningar ser ut så. Och jag är numera en mamma. Jag borde med andra ord känna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillrätta. Men det gör jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en förhoppning om en persona, ett intellekt vars näring är något annan än mat, en själ som står ovan kroppsliga behov av föda. Tack vare behandlingen hålls ätstörningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som när jag läser en intervju med Linda Boström Knausgård i The Guardian och journalisten beskriver den svenska författaren som ”slender, pale and serious” (”späd, blek och allvarlig”). Då märker jag hur de börjar röra sig i mig. På samma sätt reagerar de när jag läser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter där hon återigen förklarar sin produktivitet med att hon arbetar ”varje morgon från sju till elva med ett glas vatten som bränsle”. Den kvinnliga konstnären, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon är ren tanke. Så här skrev idéhistorikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har [alltså] påfallande ofta knutits till den kreativa. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp. För mig, som sedan tidiga tonår drömt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dröm varit intimt sammanlänkad med en ständig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i världen. Utan att ha haft andra ord för detta än ”så här ser inte en dotter ut” har jag stångats mot frågan om jag kan vara en kvinnokropp och ändå vara konstnärlig, intellektuell, klok och kulturell. Det är en kamp jag om och om igen har förlorat. Om och om igen har jag fallit till föga för dessa, i mina ögon högre värderade, definitioner av det kvinnliga konstnärskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon är emellertid inte ensam, här finns fler. Karin Johannisson lägger också Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som sådana skrivande konstnärer vars själ och tanke krävde mer näring än kroppen. Den näring jag själv i många, många år sett som högre stående, finare, än den i naturen så tungt förankrade maten. Fascinationen för kvinnan som tar avstånd från naturen...