Vetenskapens likhet med den manliga bröstvårtan

Vetenskapen har gett oss en enorm kunskap som vi använt till att skapa både mediciner och massförstörelsevapen. Men vad är vetenskapens egentliga mening? Forskaren Farshid Jalalvand undersöker frågan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På min telefon har min sexåring installerat ett spel vars meningslöshet endast kan jämföras med straffet gudarna ålade Sisyfos. Spelet går ut på att skjuta studsande bollar mot rutor och krossa dem innan de når den tvådimensionella spelplanens botten. För varje omgång man lyckas hålla sig kvar i spelet får man 1 poäng. När man förlorat börjar man om på noll. Det är allt. Man lär sig inget av det. Man får inga nya färdigheter. Det ger inte möjlighet till socialt umgänge. Det kommer ingen till gagn. En dag, uttråkad på tåget, gjorde jag misstaget att öppna den här eländiga appen och börja spela. Ett litet tidsfördriv, tänkte jag, något som jagar bort tankarna i några minuter. Efter ett misslyckat första försök satte det igång. Nä nu jävlar, sa den inre rösten, nog ska spelet klaras bättre än så här. Och så fortsatte det. När tåget anlände till stationen jag skulle av på kom jag på mig själv med att överväga ifall jag inte skulle åka med till nästa station för att hinna avsluta omgången. Premisserna måste besegras. Problemet måste lösas. Men som en rationell varelse inser man rätt så snart det absurda i sitt beteende. Varför blir jag så besatt? Hur kommer det sig att den mänskliga hjärnan ingjuter emotionell mening i en aktivitet som inte leder någonvart överhuvudtaget? Kanske är detta beteende kopplat till människans unika inlärningsförmåga när vi misslyckas med en enkel uppgift uppstår en frustration som frammanar en repetitiv beteende tills man lär sig tekniken för att klara det. Något som kunde varit nog så viktigt för en verktygskapande jägaresamlare som levde på savannen för 200 000 år sedan, eller för ett barn som försöker lära sig gå idag. Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden. I dagens värld har de allra, allra flesta människor frångått livsstilen som evolutionen rustade oss för under miljontals år och inget ont i det. Men det betyder inte att de evolutionära program som finns installerade i vårt DNA försvunnit. Hur kulturellt och teknologiskt sofistikerade vi än blir bär vi på anlag för biologiskt betingade beteenden som kommer till uttryck i vardagen. Att vi forskar, bygger rymdraketer och skriver romaner innebär inte att vi lämnat naturen bakom oss det innebär bara att vi är apor som kan forska, bygga rymdraketer och skriva romaner. I vetenskapsfilosofens Tim Lewens bok Vetenskapens mening avhandlar han ett ämne vi människoapor försökt förstå och definiera i århundranden nämligen vetenskapen. Hur kan man skilja vetenskap från kvacksalveri? Går det att ställa upp premisser på förhand som tillåter oss att utan vidare fundering dela upp teorier i dessa kategorier? Hur avgör man om resultaten i en ny spektakulär forskningsrapport är sanna? En av personerna vars verk dryftas i Lewens bok är Karl Popper, en av 1900-talets stora vetenskapsfilosofiska tänkare. Popper försökte tackla den intellektuellt inte helt enkla uppgiften att dra en definitiv skiljelinje mellan vetenskap och pseudovetenskap. Han landade i slutsatsen att en teoris vetenskaplighet avgörs av om det är möjligt att motbevisa det. De bästa teorierna, som exempelvis Einsteins allmänna relativitets teori, underkastar sig en aggressiv experimentell motbevisningskampanj utan att falla. Lewens återger en anekdot om Sigmund Freud som exempel på pseudovetenskap enligt Poppers definition. Freud framlade en teori om att alla drömmar i grunden är omedvetna önskningar. När en av hans patienter berättade att det inte kunde stämma eftersom hon hade drömt att hennes svärmor skulle följa med...