Veronica Maggio sjunger på tröskeln till andra världar

Resa genom Maggioland. Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson tar bland annat Michel Foucault till hjälp för att förstå platserna i Veronica Maggios texter och musikvideor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Veronica Maggios låt Jag kommer på succéalbumet, Satan i gatan, från 2011, blev en riktig hit. Ändå kallar Maggio den för en problemlåt i sin självbiografiska bok Allt är för bra nu från 2017. Den var nämligen ingen lättskriven låt som bara kom. Men väl färdig känns den som om den bara kom. Det är som om den förökar sig själv, när den insisterar och rytmiskt upprepar sitt Jag kommer. Men det är också som om den ena bilden liksom glider över och vidare in i den andra, tills de tillsammans formar en hel räcka bilder, som på sätt och vis är varandras varianter: I taxin, i trappen, i hissen, i hallen. Taxin, trappan, hissen och hallen är allesamman varianter på vad den ryske litteraturteoretikern Mikhail Bakhtin kallar för tröskelns kronotopi. Kronotopi betyder tidrum och Bakhtin menar att romanens olika rum alltid är beroende av både berättandets och berättelsens tid. Litteraturens trösklar är inte bara trösklar i egen rätt. De är alltid också metaforiska och symboliska. Och i en sådan bildlig bemärkelse kan de här trösklarna även ta formen av en trappa, en hall och en gata eller ett torg. Bakhtin skriver att de är de viktigaste platserna i romanhandlingen, platser, där kriser, fall, återuppståndelser, förnyelser, klarsyn och beslut som bestämmer ett helt människoliv inträffar. Veronica Maggios låtar klamrar sig fast vid särskilda och avgörande ögonblick genom att upphäva de normala tidsliga och rumsliga lagar som gäller det mänskliga livet. Upprepningen Jag kommer bankas in i lyssnarnas trumhinnor med rytmens signaler om att vara på väg men aldrig komma fram, ungefär som i en klassisk mardröm. Jag kommer är också ett uttryck för orgasm, en bild som i sig kan symbolisera längtan efter helhet och fullhet, drömmen om ett onåbart existentiellt tillstånd. När låten tolkas i musikvideon blir bildligheten bokstavligt konkret, eftersom pop-personan Maggio där glider tillbaka, baklänges, som på ett rullband, och aldrig ens når ytterdörren i hallen i den egna lägenheten. Jag kommer insisterar på tröskeln som sådan. Det här insisterandet rör alltid vid existentiella brännpunkter och vändpunkter, eller för att tala med Bakhtin: det kombineras med vändpunktens moment i livet, med krisen, med ett beslut som förändrar livet, (eller med obeslutsamhet, fruktan att träda över tröskeln). Det handlar om avståndet i tiden, om minnet i sig, om bitterljuv nostalgi utan sentimentalitet men full av mening. Därför framstår den plats där all dåtid töms på mening som något alldeles fasansfullt för vad finns då kvar, när allt gått tillbaks till noll, som det heter i låten Sergels torg på albumet Handen i fickan fast jag bryr mig från 2013. Den låten, Sergels torg alltså, är en enda lång tröskelkronotopi. Men ännu mer är den en symboliserad absolut nollpunkt, där allt töms på mening för att kanske kunna fyllas på nytt, men därom finns ännu inget hopp. Kvar finns bara den tömda meningen och den förlorade innebörden i alla våra erfarenheter, minnen och vedermödor: Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg? Torgets svartvita mönster tjänar som symbol för den möjliga meningslösheten. Samtidigt utspelar sig videon till låten på ett tömt turistkomplex off-season, med en känsla av efter-katastrofen-scen där inga andra levande varelser syns till. Först när jag ser Måns Nymans videotolkning av den inser jag att Maggioland också består av vad den franske filosofen Michel Foucault kallar för heterotopier, en sorts andra eller annorlunda platser. Heterotopierna är, som Foucault skriver, ett slags mot-platser, ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra verkliga platser som man kan finna i kulturen,..