Vem vill minnas Umedalens offer?

Faster Gun blev 15 år gammal. Men i en stad som vill stå på de svagas sida, är de offentliga påminnelserna om vad som hände på Umedalens sjukhus få, konstaterar Mårten Arndtzén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Listan är på fjorton rader och skriven på linjerat papper. En stycke kappa, fyra par byxor, tre stycken nattlinnen, ett par skor och så vidare. Och längst ned: daterad den 27 januari 1947. Umedalens sjukhus.Ett par veckor tidigare hade flickan som skrevs in tillsammans med de här sakerna firat sin elvaårsdag på Margarethahemmet för bildbara, fallandesjuka barn i Knivsta. Hon hette Gun Dagny Arndtzén och var min pappas storasyster. En av fyra, faktiskt, vilket anges som ett av skälen för ”intagning å anstalt” i det läkarutlåtande som bifogas ansökan till Margarethahemmet, sommaren 1944.”Föräldrar småbrukare med egen stuga, ett rum och kök. Svårigheter under dessa omständigheter att ha patienten hemma” står det. Men någon misär var det inte frågan om. I en social utredning som görs i slutet av 1940-talet konstateras att hemmet är rent och snyggt, barnen bra klädda och föräldrarna duktiga och skötsamma. ”Ej tattarsläkt”.Men Guns anfall var periodvis både frekventa och allvarliga, och på den här tiden betraktades epilepsi som en mentalsjukdom - insania epileptica. Möjligen hade hon också vissa sociala svårigheter, även om hennes storasyster Karin inte alls kände igen att Gun skulle varit ”elak mot kamraterna”, som det står i utlåtandet, när jag tog upp saken med henne för några år sedan.Hur patienten påverkades av att bli hämtad med bil och, ensam, körd de sextiosex milen från Storseleby i Västerbottens inland till Margarethahemmet i Uppland vet vi inget om. Hon var åtta år och ingenting tyder på att hon någonsin återsåg någon i sin familj. Men det var det första hon bad om, när hon några år senare överfördes till Umedalens mentalsjukhus i Umeå: ”Ville till sitt hem, då hon ändå var så nära hemma”, som det står i journalen.Jag var i ungefär samma ålder som Gun när jag kom till Umeå, drygt tre decennier senare. 1980 flyttade min familj från Västerbottens inland till residensstaden vid kusten, precis som många andra gjort och skulle göra. 80-talet var en expansiv period, inte minst för kulturlivet här. Nästan 20 år före Richard Florida lanserade Åke E. Andersson, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet, begrepp som ”Den kreativa regionen” och ”K-samhället”, där kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet stod för nycklarna till framtiden. Politiken lystrade.1987 utvidgades universitetet med en konsthögskola och jag skrev in mig på A-kusen i idéhistoria, utan en tanke på vad det skulle leda till för slags försörjning. Så bortglömda var redan de knappa omständigheter som hade tvingat mina farföräldrar att sätta ett av sina barn på anstalt.Umeås kulturliv kännetecknades, och gör det fortfarande tror jag, av progressivitet och kanske en viss präktighet. I vilken annan svensk småstad var 90-talspunkarna både veganer och nykterister? Umeandan manifesterar sig i den offentliga utsmyckningen också: 2019 fick Umeå Sveriges första kommunala #metoo-monument, när Camilla Akrakas metallicröda puma placerades på Rådhustorget mitt i stan, vrålande mot himlen. Ett stenkast från Knutte Westers mer stillsamma bronsskulptur på busstorget, föreställande två barnhemsbarn i Riga, en pojke och en flicka, försjunkna i sig själva och någonting vagt fågelformat de håller i sina kupade händer.Där står Umeå: på de utsattas och bortglömdas sida. Eller?Flickan i Westers skulptur ser ut att vara i samma ålder som...