Vem var det som dödade Konsum?

Trots sitt blåa evighetstecken till logotyp gick Konsum under. Katarina Wikars minns sin barndoms kooperativa tillvaro och söker ett svar på vad som hände med den blåvita drömmen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag är sannerligen ett barn av kooperationen.Det är sent sextiotal och pappa sitter vid köksbordet och räknar samman konsumkvittona på en stor räknemaskin från Facit. Det är tid för återbäringen. Måhända är den fortfarande tre procent eller så har den redan börjat krypa neråt men det är en inarbetad nära sakral ritual. Vi har en grön gammal plåtlåda där det står ”för kooperativa kassakvitton”, där man kan fälla ut etiketter på vad man saknar i hushållet, en sorts orubblig inköpslista med basvaror. Jag längtar efter sagogryn, kabeljo och kängsnören.Mitt i byn står ett vitmålat funkiskonsum som en modernistisk monolit med föreståndare och biträde och där jag ibland kan få äran att prismärka varor. Konsumbutiken är ett kollektivt nav i vars närhet allt från frågesporter till majstångsresningar äger rum. Och när jag är i tidiga tonåren får jag en bankbok som det står KF:s sparkassa på och pappa förklarar högtidligt att nu är jag också delägare i Konsum.Att detta redan utspelar sig i kooperationens nedförsbacke inser jag först när jag läser två böcker om Konsums uppgång och fall. Sara Kristofferssons ”Det förlorade paradiset” och Jonas Fröbergs ”Huset mitt i byn”. De skildrar i sak samma rörelse men medan designhistorikern Sara Kristoffersson drar upp de stora penseldragen om kooperationen som ville omdana hela samhället, om folkhemsgenerationen som handlade på Konsum, försäkrade sig i Folksam, tankade på OK och begravdes av Fonus så går journalisten Jonas Fröberg ner på bynivå och berättar om sin morfar, konsumföreståndaren i den lilla byn Myckelgensjö i Ångermanland från 40-talet och framåt. En trakt genomsyrad av folkbildningsideal, där bara arbetare som organiserade sig kunde uppnå förändring.  Konsumtionsföreningarna som bildades för att få ner matpriserna hade sent 1930-tal över 600 000 medlemmar, och Jonas Fröbergs morfars butik blir den 4 849:e i Sverige. KF har både visioner och provkök, vill uppfostra, det går att handla på rätt sätt och målet är inget mindre än en lyckligare mänsklighet. KF lånade av sina medlemmar och när de var som störst ägde de åtskilliga fabriker med egna varumärken: däck- korv- och kaffefabriker och Gustavsbergs porslinsfabrik. Hade berömda formgivare som Stig Lindberg och Lisa Larsson knutna till sig. Deras visionära arkitektkontor ritade hypermoderna standardiserade butiker med platta tak som de spred över det glest befolkade inlandet.KF satte också visuella avtryck i huvudstaden: Lampfabriken Luma vid Hammarbykanalen med en dygnet runt-upplyst glaskub på taket och huvudkontoret vid Slussen - ett skepp av glas och stål med restaurangen Gondolen högst upp i Katarinahissen. Ute på Kvarnholmen byggdes ett mönstersamhälle med radhus för arbetarna.Men samtidigt som stadskärnorna mejades ner för att ge plats åt 200 Domusvaruhus i betong på 70-talet så började det gå alltmer knackigt för kooperationen. De hade hård konkurrens av ICA som profilerade sig med en glad gubbe i rött medan Konsum lanserade en ny abstrakt logotyp, ett blått möbiusband, ett evighetstecken som folk inte riktigt kunde knyta an till fast det i annonser förklarades att tecknet signalerade köptrygghet.Sedan lanserades serien Blåvitt med basvaror som bara hette havregryn och tandkräm. Det är sjuttiotalets sista skälvande år och blåvitt blir en sista veritabel succé bland de prismedvetna hushållen även om jag och väninnorna tyckte...