Vävnadernas monokultur

Till skillnad från dina förfäders tiger dina vävnader om var du varit, i detta liv. Poeten och latinforskaren Anna Blennow om globaliseringens vittnesbörd i våra kroppar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Ramlösa Brunnspark, vid den vitputsade gamla Vattenpaviljongen nere i dalgången, ligger en brant klippvägg blottad. Små rännilar sipprar ned för den fuktiga sandstensytan och färgar den lysande orange. Det är Järnkällan, som en gång gav upphov till seden att dricka brunn i Ramlösa från 1700-talet och framåt. Vi bodde nära parken när jag var liten, och att dricka några droppar av vattnet sände ilningar av spänning och farlighet genom mig: den metalliska smaken av vatten direkt från naturen till skillnad från det neutrala, renade vattnet från kranen hemma i köket. Man beräknar att det finns ungefär 400 000 så kallade enskilda brunnar vid permanentboende i Sverige idag, och vid fritidshus ungefär lika många till; borrade, grävda, grunda och djupa. En femtedel av dem bedöms ha otjänligt vatten: bakterier eller förhöjda halter av salter och mineraler som till exempel kalk och nitrat. Men det finns också rika och dyra möjligheter att rena sitt vatten genom olika filter, som kan avlägsna allt ifrån någon enstaka till hela floran av skadliga ämnen. Genom vattnet vi dricker och maten vi äter samlar vi inte bara näring till våra kroppar. Det skapas också ett avtryck inom oss, flyktigt eller beständigt: järnet och kalken behövs i oss såväl som i vattnet och jorden. Samtidigt ansamlas miljögifter från besprutning och industriutsläpp i oss och i naturen i alltmer oöverskådliga mängder. Kroppen tar inte hänsyn till ont och gott när den lagrar. Men just denna egenskap, våra vävnaders förmåga att bevara alltifrån tungmetaller till genetiska strukturer, ställer inte bara till hotande problem kring människans framtid. Den ger oss också möjligheter att kunna förstå mer om människor i det förflutna, många tusen år bakåt i tiden. Men vilka var de? Varför hade de blivit halshuggna? Hösten 2016 hittades kvarlevorna av två högresta män i en utgrävning på Köttorget i Falköping. De vilade halshuggna sida vid sida, en bit utanför den tidigmedeltida kyrkogården i närheten. Huvudena hade, makabert nog, placerats mellan de avlidnas knän, något som tydde på att man velat förnedra dem ytterligare. En kol-14-datering av skeletten visade att männen levt någon gång runt år 1000, alltså under vikingatiden. Men vilka var de? Varför hade de blivit halshuggna? Inom arkeologin har man under det senaste decenniet börjat använda sig av nya typer av undersökningsmetoder, som i många fall givit omvälvande resultat. Genom förfinade DNA-analyser av mänskliga kvarlevor kan forskarna nu spåra förhistoriska människors vandringsvägar till såväl Europa som Norden. Men det är inte bara DNA som kan berätta om de platser som en människa varit knuten till. I skelett och tänder från människor och djur lagras grundämnet strontium, som i olika hög grad finns i berggrunden på skilda geografiska platser. Det tas upp i kroppen genom mat och vatten, som för länge sedan i princip alltid kom från platsen man bodde på. I tandemaljen hos människor sparas information om var de tillbringat sin barndom, medan strontiumhalterna som lagrats i skelettet byts ut under en tioårsperiod, vilket gör att man kan följa människors och djurs platssignaler över tid. När arkeologerna i Falköping fick tillfälle att göra en strontium-analys av de två halshuggna männen från vikingatiden, kom det överraskande beskedet att männen troligen var uppvuxna i England, något som bara skapade...