Vårt oändliga behov av Homeros

Homeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs. Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus. Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken An Odyssey a Father, a Son, and an Epic, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, Enraged Why Violent Times Need Ancient Greek Myths av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig. Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok Världens första medborgare, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt. Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur? Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande. I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är...