Vårt expanderade nu kommer inte att rädda oss

Det sägs att tidsbegreppet förändrats, att vi lever i ett expanderande nu. Men kanske bevisar klimatkrisen dåtidens och framtidens makt över våra liv. Det funderar författaren Helena Granström på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 2017 dog en åtta månader gammal bebis av drunkning, efter att hennes mamma lämnat henne utan uppsikt i badkaret. Mamman var förtvivlad: Hon hade ju inte varit ifrån sin dotter mer än någon minut. Men polisens undersökningar visade något annat: Flickans mamma hade ägnat närmare tjugo minuter åt sitt Facebookkonto, innan hon återvände till sitt barn.Den digitala teknikens oerhörda förmåga att dra till sig vår uppmärksamhet och närmast upplösa vår tidsuppfattning, hur ska den egentligen förstås? Har den som scrollar bland inlägg och uppdateringar upphört att vara närvarande i nuet – eller är den tvärtom så djupt hängiven det att all känsla för framtid och förflutet, ja, för själva tidens gång, sätts ur spel? Kanske är vi aldrig så fullständigt uppslukade av det enskilda ögonblicket som när vi motståndslöst låter hjärnan följa den digitala sfärens algoritmiskt utstakade vägar, förda av vår fria vilja i en omgivning exakt utformad för att styra just denna viljas beslut.Den amerikanske tänkaren Jonathan Crary gör i boken Scorched Earth en iakttagelse som många har gjort före honom: Att människans förhållande till tiden – och till det bortom den – idag är under omdaning. Om hon tidigare har uppfattat sin naturliga omgivning som bestående av beständiga och orubbliga strukturer – strukturer som tycktes vara ”här för att stanna” – har denna betryggande länk till evigheten nu ryckts ifrån henne. Den flertusenåriga skogen har fallit sedan länge. Berget är inte här för att stanna, det innehöll värdefulla metaller, så det har kapats ned och schaktats bort. Glaciärerna är inte här för att stanna, många av dem har redan smält. Det enda, konstaterar Crary, som i vår tid tycks vara här för att stanna är det radioaktiva avfallet, mikroplaster och onedbrytbara kemikalier. I denna mening är den virtuella verklighetens ögonblick – på en gång intensivt närvarande och befriat från den fysiska världens förgänglighet – kanske det mest beständiga vi har.Och det glupska nu som ständigt väntar i våra fickor, redo att uppsluka den vars blick riktas mot skärmen är långt ifrån bara en privat angelägenhet – tvärtom kan det sägas utgöra den digitala teknikens själva centrum. Nya tekniska innovationer – ständigt nya, då de som bar nyhetens prägel igår kan vara föråldrade imorgon – utlovar realtidsfunktioner och omedelbar tillgång till efterfrågade tjänster. Idealet är att varje begär ska kunna tillfredsställas med ett klick, i trotsig negation av såväl tidsliga som rumsliga och materiella begränsningar. Och också mer konkret bidrar våra maskiner till att hjälpa nuet tugga i sig framtiden. Syftet med den alltmer omfattande datormodelleringen är att åstadkomma prognoser och simuleringar som kan befria framtiden från osäkerhet: att ”belägra och neutralisera framtiden innan den har inträffat”. I takt med att de storslagna framtidsvisionerna har fallit, tycks vår lösning istället ha blivit att expandera vårt nu så långt det bara går.Det är en iakttagelse besläktad med den som för mer än trettio år sedan gjordes av litteraturforskaren Frederic Jameson i den numera klassiska essän Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism. Jameson argumenterar här för att det postmoderna tillstånd i vilket vi fortfarande lever kännetecknas just av nuets fullständiga övertagande på bekostnad av både förflutet och framtid. Den postmoderna människan...