Världen delas in i A- och B-människor

Medan vänsterfolk och liberaler fördömer intoleransen, smyger sig samma tendenser in i deras egen retorik, tycker Dan Jönsson och låter sig inspireras av Slavoj ieks optimism.

När jag rev upp ett gammalt linoleumgolv här hemma för några år sedan visade det sig vara isolerat med dagstidningar från 1937. Bland rapporterna om Francos framgångar i Spanien och Hitlers triumferande tal på partidagarna fanns stora annonser där mejerierna gjorde reklam för sina produkter med den retoriska frågan: Är ni A- eller B-människa? Jag har fått det där golvet i tankarna på sista tiden efter att det började dyka upp en ny förklaring till de omvälvande händelserna under 2016, när först EU-omröstningen i Storbritannien och sedan presidentvalet i USA slutade på ett sätt som gav hela den politiska nomenklaturan i västvärlden skrämselhicka. Det är nu inte längre globaliseringens förlorare som reser sig mot vinnarna; det är pessimisterna som står mot optimisterna. Någon tankesmedja någonstans har tydligen undersökt saken och kommit fram till att folk som ser ljust på framtiden i allmänhet lägger sin röst på liberala mittenalternativ som Clinton och Macron, medan de som har gett upp hoppet är de som väljer Brexit, Donald Trump eller Marine Le Pen. Det är ju en intressant analys. Själv tycker jag kanske inte att det behövs en hel tankesmedja för att komma fram till att samhällsutvecklingens vinnare i allmänhet är lite gladare, mer positiva än förlorarna. Jag vet förresten inte heller vad som är värst, att vara förlorare eller pessimist men det låter definitivt bättre, rent politiskt, att vara optimist än vinnare. Att vara en vinnare har en biton av slumpmässighet över sig, och för dessutom med sig misstanken att man har blivit det på någon annans bekostnad. Optimism däremot är ett karaktärsdrag, en livsinställning. Sund och frisk och positiv. Med dagens skuldtyngda, klimathotade värld i bakgrunden skulle man kunna göra sig lustig över dessa optimister, där de med sina påklistrade, vinnande leenden går till botten med flaggan i topp, som Mikael Wiehe sjunger i Titanic men det har vi nog inte tid med här. Det som oroar mig är hur det på rätt kort tid har blivit allmänt accepterat att dela in människor i överlägsna och underlägsna. A-människor och B-människor, som man sade på trettiotalet. Det känns helt enkelt alldeles för ofta just nu som om hela världen har råkat öppna ett sådant där gammalt golv. Alltså: medan liberaler och vänsterfolk fördömer intoleransen och vi-och-dom-tänkandet hos Trumps och Le Pens sympatisörer smyger sig samma primitiva reflexer in i deras egen retorik. Medvetet eller omedvetet, är frågan. I en ny essä gör den franske sociologen Bruno Latour nytt bruk av den slitna Titanicmetaforen när han målar upp en konspiratorisk bild av hur världens politiska och ekonomiska eliter, fullt medvetna om hur skeppet styr mot isberget, skyndar sig att ta plats i livbåtarna och beordrar orkestern att spela ljuv musik under tiden. Dessa eliter, skriver Latour, har för länge sedan slutat intala sig att vi alla sitter i samma båt och när nu deras övergivna passagerare inser vad som pågår är deras vrede inget att förvånas över. Intoleransen och föraktet är ömsesidigt, och på samma sätt har populisternas berömda faktaresistens sin monstruösa spegelbild i det cyniska och illusoriska försvaret av en livsstil som skulle kräva ytterligare fem jordklot om den skulle spridas till hela mänskligheten. Populisterna med sina enkla lösningar står mot ett etablissemang som inte erbjuder några lösningar alls. Exakt var den här onda cirkeln började kan förstås diskuteras. Bruno Latours essä ingår i en internationell antologi, Den stora regressionen, där femton intellektuella ger sin syn på de senaste årens hisnande politiska utveckling, från flyktingkrisen över terrorattentaten i Paris till Brexit och det amerikanska presidentvalet. Boken kommer ut samtidigt på tretton olika språk dock inte svenska tyvärr, än så länge och är förstås en splittrad...