Varför har inte evolutionen gett oss superkrafter?

Vi möter dem i mytologin och serier. Men om superkrafter nu är så bra, varför har människor inte utvecklat dem evolutionärt? Matz Larsson frågar sig vilken superkraft vi egentligen är i behov av. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få mänskliga drömmar är så livskraftiga som drömmen om superkrafter.I den grekiska mytologin fanns många gudar utrustade med superkrafter och världsalltet styrdes av urkrafter. Eftersom Gudarna ynglade av sig så rådde det ingen brist på titaner och monster med superkrafter som styrka och flygförmåga. Gudarna blandade sig gärna med människorna och liksom oss kunde de bli avundsjuka, slarviga, förälskade. De kunde rent av dö.Rom övertog många gudar och gav dem latinska namn. Bacchus kunde förvandla allt han rörde till druvor, Jupiter kunde kontrollera blixtar och ändra skepnad till en örn. Och givetvis kunde Jesus gå på vatten samt bota svåra sjukdomar.Två millenier senare lever superkrafterna vidare i seriernas värld. Den tidiga seriehjälten Fantomen var stark men saknade superkrafter. Hans största bidrag återfanns inom designen: Tighta trikåer, maskering, en civil identitet, och viktigast: instinkten att kämpa för det goda. Sjömannen Karl Alfred saknade övermänskliga krafter när han gjorde debut 1929, men blev övermänskligt stark 1932 via trogen konsumtion av spenat. Ändå bleknar både Fantomen och Karl Alfred i jämförelse med den som kom att inleda superhjältarnas gyllene era 1938: Stålmannen.Stålmannen fick många efterföljare: Stålflickan, Vattumannen och Hulken för att nämna några. Serierutan och sedermera filmen har skapat ett stort galleri av superkrafter: röntgenblick, laserblick, osynlighet, teleportering och odödlighet. Superkrafter har på det sättet populariserats, och har alltså under lång tid tillhört fantasins värld. Men kanske närmar vi oss en era där vissa superkrafter kan förverkligas?     I en tid när vetenskap och tekniska framsteg tycks vara på väg att skapa verkliga superkrafter, bör vi kanske återvända till barndomens kittlande fråga: vilken superkraft är mest angelägen? Seriemagasin och film erbjuder en diger meny. Men jag vill jag hålla mig till sånt som, åtminstone teoretiskt, är fysikaliskt och biologiskt möjligt.Stålmannens flygförmåga kraschlandar direkt. Vårt tunga skelett trotsar fysikens lagar. Dessutom finns ju helikoptrar, skärmflygning, vindtunnlar, powerkites för den som vill sväva en stund.Spindelmannens superkrafter då? Förmågan att utsöndra och skjuta ut spindelväv med handlovarna. Det hade varit något. Och spindeltråd är ett fascinerande material. Det är starkare än stål, samtidigt lätt och biologiskt nedbrytbart. Tråden görs av proteiner, så kallade spidroiner som återfinns i spindelns bakkropp. Men människan är genetiskt oerhört fjärran från spindlarna. Om processen ändå skulle lyckas finns det inget som talar för utsöndring via handlovarna, snarare skulle vi få hala fram spindeltråden ur baken! Nej, den tråden vill jag inte spinna vidare på. Det faller på estetiska grunder.  Kanske vore supersyn bättre? Problemet är att våra sinnen bygger på uråldriga evolutionära lösningar. Vårt öga har en massa skrymmande och skymmande blodkärl framför näthinnan. Det är en dum lösning som nog inte går att ändra. Bläckfiskens öga vore bättre att utgå från. Den har inga skymmande blodkärl framför näthinnan. Men evolutionärt är de till och med längre från oss än spindlarna. Inga gensaxar i världen skulle kunna ändra ögats konstruktion så radikalt. Supersyn kanske inte heller tillför så mycket. Redan idag använder vi stjärnkikare...