Varför får man inte lära sig att bli gammal?

Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att klara av att vara ensam stora delar av dygnet? Katarina Wikars reflekterar över att åldras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Med ångest mindes Trotskij ett yttrande av Turgenjev som Lenin ofta citerade: Vet ni vilken som är den värsta av alla laster? Att vara över 55 år. Trotskij fick en ishacka i huvudet när han var 59. Stalin hann före åldrandet. Men är det fortfarande sant att den värsta av alla laster är att vara över 55 år? Nu när marknaden svämmar över av filmer om kärlek efter 60, och då artiklar om Jane Fonda har rubriken 70 är det nya 40? Det är som en kollektiv om än medelklassig besvärjelse att inte åldras. Jag letar efter ledstången i alla trappor. Sätter på mig broddarna och vill helst inte gå ut när det är halt. Och noterade redan för bra många år sen att halsen blivit gammal. Tänk om 55 istället är det nya 70? Så man kan nog säga att jag är lämpad att ta mig an handboken Konsten att bli gammal av den tyske filosofen Wilhelm Schmid som är sådan där internationell bestseller som översatts till otaliga språk och kom på svenska. Tänk om 55 istället är det nya 70? Åldrandet ska inte bekämpas som en sjukdom står det redan på baksidan. Och så sammanställer han tio steg till jämnmod. Det är ledordet. Och kanske jämnmodet går att finna först när man blir äldre. Konsten att bli gammal riktar sig till alla som är i den hypotetiska tredje fjärdedelen av livet. Då möjlighetshorisonten krympt ihop väsentligt, men då också, enligt Schmid, många med emfas säger: jag kan det där! Både en massa praktikaliteter, och livet i stort, kanske. Sviktande fysisk kraft kan mötas med växande och bättre kanaliserade själsliga krafter. Hur då? Drömmer vi inte alla om att bli levnadsmästare? Visare? Men vem som ska lyssna på en? Äldre människor har förlorat i status i det här samhället. Det är därför alla äldre vill vara unga. 70 är det nya 40. Man måste förr eller senare konfronteras med förgängligheten, inte vara en sådan där åldring som försöker förbli ung till priset av sitt eget åtlöje, som Wilhelm Schmid skriver om. Men hallå! Historiskt sett har det ju varit lättare för män, åtminstone för framgångsrika män att åldras både med rynkor och viss övervikt än för kvinnor. De har inte överskuggats av ångest att framstå som patetiska direkt. Och det är en massa andra parametrar som inte heller får plats i Konsten att bli gammal. För hur man åldras är ju också en klassfråga. Vissa yrken sliter ner kroppen snabbare men kanske går det inte ens att göra ett åldersdiagram utan det måste till en tredimensionell åldersmobil?   Men tillbaka till jämnmodet: ge det en chans! Det kanske väntar där runt hörnet på alla oss som hela livet varit för rastlösa, för spänningssökande, för arga. Jag vet inte vad Simone de Beauvoir hade tyckt om allt det här pratandet om jämnmod för redan i förordet till sin bok Ålderdomen från 1970 skrev hon: Framför allt kräver man att de äldre ska ha sinnesfrid, denna sinnesfrid som hör ålderdomen till, punkt slut, och det gör att man slipper intressera sig för att de är olyckliga. Simone de Beauvoir var från unga år upptagen med tanken på åldrandet och döden, bodde med utsikt över en kyrkogård, och hon skrev om både sin mors och Sartres skröplighet och död innan hon tog det stora greppet på hela Ålderdomen när hon var strax över sextio. Hon skrev: Jag minns min häpnad när jag första gången i mitt liv var allvarligt sjuk och tänkte, den här kvinnan som transporteras på bår, det är jag. Never complain never explain Förr i tiden var 50 den gamla förrädiska gränsen, efter vilken ålderstrappan stupade brant nedåt på de gamla oljetrycken. Den kultur vi nu lever i förbereder oss inte på att bli gamla. Pensionärer ska vara aktiva, äldre människor ska vara glada. Resa, upptäcka, dejta. Ingen berättar längre hur utlämnad man kommer att bli. Ingen...