Varför får inte Boye vara tvetydig?

"Kanske är det normativa skygglappar som hindrar heteros från att se något annat än en medelålderskris där man annars kunde upptäcka ett smärtsamt mirakel", säger författaren Lyra Koli. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Passar inte till upprorsman / och tvangs ändå bli det. / Varför är inte mitt öde privat? Så börjar Karin Boyes dikt Bekännelse, som lika gärna kunde vara en fråga till samtiden. Vad är det med henne som lockat fram så många myter, romanfantasier och upprörda diskussioner? Johan Svedjedals biografi Den nya dagen gryr har hyllats för att den gör upp med bilden av Boye som helgonlik, livskrisande och tvehågset homosexuell och istället presenterar henne som just upprorisk. Biografin är som ett lackmustest för tidsandan. Här framstår Boye som alla människor helst ska vara idag: samhällsengagerad, sexuellt utlevande och kalkylerat viljestark tar hon sig an sitt eget liv. Hon badar, sportar och skämtar. Förändringen framställs som en frigörelse av Svedjedal: tidigare har patriarkala blickar förminskat Boye till ett sorgset offer, han vill istället beskriva henne som praktisk feminist och självironisk yrkeskvinna. Kanske är det snarare normativa skygglappar som hindrar heteros från att se något annat än en medelålderskris där man annars kunde upptäcka ett smärtsamt mirakel. Men den gamla blick som han oftast tar avstånd ifrån är inte manlig. 1931 disputerade Margit Abenius som sjätte kvinna i landet i litteraturvetenskap, och hon kom att få mycket stor betydelse för litteraturklimatet genom sina radiokrönikor, sina artiklar och sina introducerande översättningar av Franz Kafka och Simone Weil. 1950 skrev hon den första biografin över Karin Boye, Drabbad av renhet. Själva titeln visar hur obegriplig Abenius har blivit idag. Idag blir man inte drabbad av något, åtminstone inte något som kommer inifrån, det låter passivt och ofrivilligt och är alltså dåligt. Och renhet, vad betyder det ens? Enligt Svedjedal har hennes biografi stora brister: hon tog för stor hänsyn till de efterlevande, hon visade för lite av den vardag där Boye var glad och gick på nattklubbar och spelade tennis, och hon hade en förkärlek för att välja prosalyriska utflykter framför verifierbara detaljer. Hans så kallade feministiska agenda verkar gång på gång driva honom till att förminska en lysande kvinnlig skribent. I ena sekunden säger han att Abenius bidrog till en patriarkal litteratursyn när hon läste Boyes texter i för nära relation till hennes liv; i nästa sekund antyder han att hon lade för stor vikt vid Boyes ångest för att hon mådde för dåligt själv: Kanske, skriver han, var Abenius stora intresse för dödsmakterna i Boyes diktning [] ett utslag av hennes egen kamp mot dem. För mig skaver det när Svedjedal ska befria Boye från rollen som homosexuellt offer. Han verkar inte veta något om vad det innebär att förhålla sig till sin egen sexualitet som en svårbegriplig tvetydighet. Kontrasten mellan de två biografierna visar hur litteraturvetenskapen har förändrats. Just det som han kallar prosalyriska utflykter är Abenius främsta styrka: förmågan att känna in andra författares inre världar direkt med sitt eget språk. När hon beskriver hur den idealiserande förälskelsen som utgör bakgrunden till romanen Kris gav sig tillkänna redan i ungdomsdikterna fångas stämningen exakt: höstklarhet solljus uppfångat genom frost. När Svedjedal ska försöka sig på målande bildspråk blir det snarare underliga bastardmetaforer som att Boye stod ensam i pubertetens segelbåt och frihetsviljan glittrar som trumpetstötar i romanen. Hans styrka finns istället i de verifierbara detaljerna. Hans gren, litteratursociologin, är idag en av de mest framträdande inom litteraturvetenskapen. Istället för att fokusera på exempelvis stilistik sysslar litteratursociologin med det mätbara, som hur författare har försörjt sig. Hans biografi är full av siffror som ger en mycket...