Vår våldtäktskultur är inte naturgiven

Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Maria Küchen reflekterar över våldtäktskulturens mekanismer och kampen mot tystnadskulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Prinsessan Philomela har beskrivits som en gestalt av mindre betydelse i den grekiska mytologin. Hon var dotter till kungen av Aten. Hennes syster Prokne var gift med kung Tereus av Trakien. När den vackra Philomela besökte sin syster blev Tereus enligt myten så överväldigad av hennes skönhet att han våldtog henne. För att Philomela inte skulle kunna berätta om övergreppet skar han sen ut hennes tunga. Berövad talförmågan avslöjade Philomela vad som hade hänt henne genom att väva en gobeläng, en bildväv som visade vad kungen hade gjort.  Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen och som metod för män att bygga gemenskap. Myten om Philomela speglar hur kvinnor i alla tider har utsatts för sexuella övergrepp och sedan tystats. Metoderna för att tysta är många. Några av dem beskrivs i den tyska historikern Miriam Gebhardts bok När soldaterna kom. Gebhardt belägger hur inte bara röda armén, utan även brittisk, fransk och amerikansk militär, våldtog tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede. De allierade soldaternas våldtäkter har förtigits ända in i vår samtid. Ett skäl är förstås att segrarna skriver historien, men Gebhardt går djupare än så. Kvinnorna teg inte bara för att de var rädda att själva bli socialt utstötta eller dra skam över sin familj skriver hon. Den allmänt rådande omvända bevisföringen att det inte var förövaren som måste rentvå sig, utan offret kom snabbt i svang. Vi vet också att många våldtäktsoffer av sina närmast anhöriga direkt uppmanades att tiga om det de varit med om. Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Att våga tala är att förflytta skammen. En av de allra modigaste bland de kvinnor som talar är yezidiskan Nadia Murad, som i sin bok Den sista flickan beskriver hur hon kidnappades, förslavades, torterades och våldtogs av IS-terrorister. Hennes berättelse är inte enbart ett personligt vittnesbörd om vidrigast tänkbara övergrepp. Den är dessutom ett livsviktigt stycke samtidshistoria. IS vedervärdigheter och yezidiernas specifika situation, deras tro och deras utsatthet, sätts i ett större globalt politiskt sammanhang. Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen och som metod för män att bygga gemenskap. Det handlade inte i första hand om sexuella behov utan om soldatgemenskapen skriver Gebhardt. Det handlade inte bara om att bestraffa fienden utan om att interagera med kamraterna. Själva offren tycks de knappast ha uppfattat som människor. Våldtäkt är med andra ord inte något som enbart enstaka extra onda och sjuka män begår. Våldtäkt är uttryck för en kultur, och den kulturen odlas inte bara i det primitiva förflutna, i krig och på främmande platser långt borta. I boken Våldtäkt aspekter av ett brott av historikern och journalisten Mithu M Sanyal, kartläggs våldtäktskulturens djupa rötter här hos oss i västerlandet. Rättsligt och moraliskt har skuldbeläggande av offret och krav på omvänd bevisföring börjat luckras upp först på senare tid. Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp Gruppvåldtäkt som metod för att bygga gemenskap pojkar och män har länge förekommit i vår egen fredliga vardagskultur, både här i Sverige och i väst generellt. Jag är inte ensam om att personligen ha erfarenhet av det. Författaren och akademikern Roxanne Gay skriver i inledningen till antologin Inte så farligt: När jag var tolv år utsattes jag för en gruppvåldtäkt i skogen bakom kvarteret där jag bodde. I boken berättar så trettio andra kvinnor om liknande erfarenheter. En av dem våldtogs av sin fasters...