Vad världen kan lära av sikhernas historia

Den blodiga kampen för ett eget rike ersattes av en långvarig fred. Per J Andersson inspireras sikhismens historia och lära.

I tider av växande extremism och oförsonliga ståndpunkter är det upplyftande att tänka på en religiös rörelse som efter lång tids väpnad kamp skrotat vapnen och gått in för fredlig samexistens. Under flera hundra år hade sikherna förnedrats av framförallt muslimska arméer som alltid kom från nordväst och alltid var på väg söderut för att erövra den bördiga Gangesslätten. Sikherna var minoriteten som ständigt var i vägen. När man på fyrtiotalet bestämde att brittiska Indien skulle bli självständigt och att landet skulle delas i ett hinduiskt och ett muslimskt land, ja då fick sikherna nog av att ständigt komma i kläm. Och så föddes tanken på ett självständigt rike som skulle kallas Khalistan, De renas land. I början av åttiotalet blev kampen våldsam. En fullsatt jumbojet från Air India sprängdes i luften. Och militanta sikher ockuperade sitt eget Mecka, det guldtäckta Gyllene templet i Amritsar, och befäste det med tunga vapen, som om det allra heligaste var ett fäste över ån som måste försvaras till sista bloddroppen. Men istället för ökad trygghet ledde belägringen till ökad otrygghet. Indiska armén gick till motattack och körde ut extremisterna ur templet. Några månader senare kom hämnden då premiärminister Indira Gandhi mördades av sina egna livvakter, som var sikher. Mordet på Indira Gandhi utlöste i sin tur pogromer på sikher i Delhi med flera tusen dödsoffer som följd. Våldsspiralen gick i spinn. Under de här åren var jag ofta i Indien, men av rädsla för att hamna på fel plats vid fel tillfälle drog mig för att resa till våldets Punjab. Men så kom freden. Lösningen på konflikten handlade för båda parter om att backa ett steg och ge efter på sina tidigare ultimata krav. Så fort man lagt ner vapnen reste jag till det som i så många år varit våldets epicentrum och slogs förvånansvärt nog av den förhärskande vänligheten och toleransen. Borde inte stämningsläget vara det motsatta efter en långvarig konflikt?  Men nej! Templet var enligt gammal tradition öppet dygnet runt. Alla var åter välkomna, oavsett om man trodde på deras lära, någon helt annan gud eller som jag var fullblodsateist. Sikherna som hade kommit för att ta sina rituella bad i tempeldammen brann av iver att berätta om sin religion. Ingen av mina och min indisk-hinduiske väns frågor var för näsvisa, alla ville mer än gärna vara med på bild. Dessutom fanns i templet ett härbärge där vi alla, troende såväl som icke-troende, fick sova över gratis och en matsal där vi fick äta gratis lunch. Och så hade det alltid varit. Och så är det fortfarande. Jag träffade informationschefen för Gyllene templet för en intervju och råkade anlända samtidigt som en av stans polischefer. När jag frågade om det verkligen var fred nu ville båda svara. Ettrigt munhöggs de med varandra om huruvida man uppnått en hållbar fred, eller om det bara var ett vapenstillestånd som snart skulle urarta i nya våldsamheter. Men så tystnade de Jag tror de insåg att de tyckte så olika att de inte kom längre. De tittade på varandra, inte argt, inte stridslystet, mer liksom förvånade över hur olika åsikter de hade idag igen. Sedan tittade de båda på mig. Ja, som du märker finns det alltid två sätt att se på saken, sa sikhledaren, en kraftig man som hette Amarjit Singh och hade en hög blå turban och stort skägg, som det anstår en manlig troende sikh. Det var något i hans och polisens gemytliga och lättsamma sätt gentemot varandra som gjorde att det kändes som om Punjabs unga sköra fred skulle hålla. Och det gjorde den. Idag 25 år efter att vapnen tystnat, är det fortfarande fred i Punjab, femflodslandet, Indiens kornbod, som sedan freden utropats upplevt en ekonomisk boom och idag har Indiens mest välnärda befolkning. De flesta utanför Indien har lärt känna sikherna på de yttre attributen. Männen som av tradition bär kniv och turban och inte klipper skägget...