Vad tänkte vikingarna när de mötte Allah?

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. När Ahmad ibn Fadlan möter en grupp nordbor vid Volgas stränder 922, förfäras han över dessa Guds smutsigaste varelser. De har inget sinne för hygien och deras sexualmoral är förkastlig. Ahmad ibn Fadlans redogörelse är intressant ur många aspekter: han tycks väldigt fixerad vid att tvätta sig, men sex är också hejdlöst spännande. Men hemma i Bagdad kanske man väntade sig en rejäl skröna om barbarerna i norr? Det är ganska lätt att avfärda hans berättelse som effektsökeri, men detaljer i skildringarna tyder på genuin kunskap om Ruserna, en grupp nordbor från Roslagen. Han berättar om hur handelsmännen lägger mat framför gudabilderna och är belåtna när den är borta dagen efter. Nu har gudarna tagit gåvan och kommer att belöna rikligt. Ahmad ibn Fadlan tycker mest att de är korkade, det är ju uppenbart att hundarna har ätit upp maten? Nu är det nordbornas tur att tycka Ahmad är dum i huvudet. Låta sina döda ätas upp av maskar, när man kan sända dem till dödsriket mycket snabbare, med elden och vinden? De stolpgudar som han beskriver känner vi igen från andra beskrivningar och offerförfarandet är högst rimligt ur ett religionshistoriskt perspektiv. Gudarna har låtit ta hand om maten. När sedan en hövding dör, blir det ännu mer spännande. Under stora hedersbetygelser kremeras han efter att diverse bisarra och brutala riter har utförts. En ung kvinna dödas rituellt genom strypning och dolkstötar, efter att hon har våldtagits i berusat tillstånd av hövdingens kompisar. Den dubbla döden känns igen från när Oden hänger sig offrad åt sig själv i Yggdrasil. Så visst har ibn Fadlan fått med sig detaljer som kan bekräftas från annat håll. Kremeringen i båt känns igen från de svealändska gravarna under vikingatid och som grädde på moset får vi också en teologisk diskussion i slutet av hans redogörelse. Vad är bäst, jordbegravning eller kremering? Nu är det nordbornas tur att tycka Ahmad är dum i huvudet. Låta sina döda ätas upp av maskar, när man kan sända dem till dödsriket mycket snabbare, med elden och vinden? Ibrahim al-Tartushi från det muslimska väldet på den iberiska halvön besökte Hedeby i Danmark och förfasade sig även han över den fiskätande befolkningens offerseder och barnbarnbegränsningsmetoder: barn som blev över kastade man i havet. Frans G Bengtssons Röde Orm baserar sig alltså verkliga möten mellan nordbor och muslimer. Ibn Fadlans och al-Tartushis texter kan man ju tycka vad man vill om, men de ställer den intressanta frågan: Vad hade de vikingatida nordborna för relation till islam och andra kulturer? Hösten 2017 drabbades den vikingatida forskningen av två stora rubriker: en vikingatida krigargrav på Birka är en kvinnograv och en kvinnodräkt i en annan gravsättning bar en brodyr, eller bård, med en inskription som skulle kunna tolkas som Gud/Allah och Ali. Medan den första utmanade genusstrukturer och utan tvivel har korrekta analyser av benmaterialet, är den senare, muslimska mer tveksam som källa. Tar man sig tid att bygga en gravhög och hugga en sten, så har man dröjt sig kvar på platsen ett tag. Låt oss dock för en stund tänka oss att det subtila mönstret i tyget verkligen hade betytt Gud på arabiska, vad hade det haft för betydelse den som bar kläderna? Var man medveten om dess betydelse eller tyckte man bara att det var fint? Genom åren har en del mycket spektakulära fynd gjorts som tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Det finns en parallell, nämligen den ring som hittats i en grav i Birka, där den infattade stenen tveklöst har inskriptionen Gud på arabiska. Visste man det? Vi har också den iriska biskopskräklan, den koptiska skopan och buddhastatyetten...