Vad ska jag göra med alla mina dna-kusiner?

Malin Krutmeijer gör ett dna-test i släktforskningssyfte och funderar på om en ny syn på släktskap håller på att ta över. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I vintras tog jag och min familj varsitt dna-test i släktforskningssyfte på en av de stora genealogisajterna. Några månader senare kom det ett mail från en kvinna i Australien. Hon letade efter släktingar med ett visst namn och bifogade begeistrat ett dna-schema. Jag kände inte igen släktnamnet, men jag kunde se att kvinnan, jag och en för mig okänd man hade ett mycket litet dna-segment på precis samma plats på en kromosom. Eftersom jag inte begrep riktigt vad hon var ute efter med det där schemat, la jag mest märke till hennes upphetsade tonfall. Det kändes lite som om hon sa titta på våra horoskop, mars står i konjunktion med saturnus hos oss allihop!. Till slut lyckades jag ändå utröna så mycket som att vår gemensamma dna-snutt måste komma från någon ur en myriad av människor i Bohusläns skärgård, där ett par av mina släktlinjer når långt tillbaka i tiden. Plötsligt blev jag rörd. En liten pyttebit från en fiskarson eller -dotter råkade följa med till oss genom många generationer. En gråtmild känsla av förbundenhet blixtrade till och försvann. Under tiden som gått sedan vi gjorde dna-testen och kastade oss ner i olika arkiv har jag ofta tänkt på släktforskning som en sorts modern anfäderskult. När man rotar i sin egen släkt utvecklar man nästan oundvikligen ett slags identifikation med sina anmödrar och anfäder. Det spelar mindre roll om de var adel, bönder eller kriminella. Man har de rötter man har, och man gör dem betydelsebärande. Det var själva laddningen av mening som jag kände i den australiensiska kvinnans brev, och den vibrerar genom släktforskningsforum och dna-sajter. Men vilket slags mening? Suget efter förfäderna idag är, tror jag, knutet till vår nära historia. Urbaniseringen och industrialiseringen drog ju människor bort från platser och sammanhang där de ofta levt väldigt länge, om inga krig kom och drev iväg dem. Anknytningen bakåt glömdes ofta snabbt bort när moderniseringen krävde en ny sorts människa, med nya lojaliteter bortom släkt och skrå och blicken riktad framåt. Vi befriades ur ett nät av släktband och traditioner till priset av en viss historielöshet. Vem du är blev ytterst en individuell fråga. Släktforskningen, betraktad som en modern anfäderskult, präglas av detta. Rötterna bestämmer inte utövarens plats i en religiös eller social ordning, utan är en fråga om personlig identitet. Här blir släktforskningen med hjälp av dna extra intressant, för den har givit upphov till en parallell, mer individualiserad definition av vad släkt innebär. Peter Sjölund, en av Sveriges ledande experter på dna-släktforskning, skiljer i sina handböcker noga mellan genetisk genealogi och det traditionella släktbegreppet. Låt mig konkretisera. När man gjort ett dna-test på en genealogisajt får man en lista över dem som man delar dna med, av dem som också testat sig. Dna-kusiner kallas de på släktforskningsjargong. På något sätt är man alltså släkt med dem, mer eller mindre avlägset. Saken är att inte ens biologiska helsyskon får identiska dna-matchningslistor. Kombinationsmöjligheterna är närmast oändliga när man får hälften av sitt dna från vardera av sina två biologiska föräldrar. Peter Sjölund har förklarat det ungefär såhär: tänk dig för sakens skull att ditt dna är ett pussel med en miljon bitar. Dina biologiska föräldrar har kastat in varsin miljon bitar i en hög, och ur den högen har du plockat en miljon. Inga konstigheter egentligen. Konsekvensen är att en matchning som dna-företaget gissar är ett sysslingbarn hos mig, kan avfärdas som nästan obefintligt släkt med min bror. En del av hans matchningar saknas i gengäld helt på min lista. Jag har helt enkelt inte ärvt just de dna-snuttar som min bror delar med dem. Man kan tycka att detta inte spelar någon...