Vad fan ska vi ha svordomar till?

Översten Axel Gyllenkrok svor så han hamnade i krigsrätt. Men det egentliga syftet med svordomar tycks vara att föra folk samman. Fredrik Sjöberg dyker ner i invektivens förlovade land. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en tid sedan dömdes den amerikanska tennisstjärnan CoCo Vandeweghe att betala 10 000 dollar i böter för en svordom under en match i Australian Open. Hon retade sig så till den milda grad på sin motståndare att hon plötsligt skrek Fuck you, you fucking bitch!, vilket förstås var lite fantasilöst men ändå märgfullt. Ingen marginal för missuppfattningar. I alla händelser blev det dyrt, och domen väcker liv i den gamla debatten om svordomarnas roll i offentligheten. Och vad är de egentligen bra för? Mycket har hänt sedan C-H Hermansson på Vänsterpartiet Kommunisternas kongress 1969 formulerade högt vad säkerligen alla partiledare tänker i tysthet. Någon jävla ordning ska det vara i ett parti, sa han. Ett häpnadsväckande ordval på den tiden, som dock snart normaliserades, först inom sporten och senare förnedringstelevisionen, för att slutligen åter väcka anstöt i vår av nypuritanism präglade samtid. Flertalet rekryter och underbefäl befanns vara idioter, skitpuppor, torgmadammer och annat i den vägen, Invektiven har förvandlats från sällsynta kraftord till något av en luftförorening; antagligen är svordomar nu vanligt förekommande också hos dem som talar i sömnen. Och som exemplet från Australien visar, befolkar i dag även kvinnor denna av tradition maskulina bastion. Men fortfarande kan de alltså uppröra om de är alltför grova, uttalas vid fel tillfälle eller förenas mera med arrogans än ilska, som när ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, ställde sin retoriska fråga: Vad fan får jag för pengarna? Ännu under Ingmar Bergmans glansdagar var svärandet en markör för manlighet. Han svor så fort han öppnade munnen, vilket möjligen bidrog till hans framgångar, både som regissör och häradsbetäckare, och visst finns ännu sådana som han, men själva toleransen tycks vara avtagande. Flera orsaker kan urskiljas. En viss prydhet kan spåras både till amerikaniseringen av Sverige och till religionernas ökade betydelse i samhället, men man bör nog heller inte underskatta militärtjänstens avskaffande. Tanken slog mig under läsningen av Göran Nilzéns utmärkta bok om översten Axel Gyllenkrok, en kolerisk man vars militära bana sammanföll med de båda världskrigen. Få kunde som han konsten att utbilda håglösa lallare och slashasar till dugliga mördarmaskiner, varför han anförtroddes en hel rad befattningar, både inom armén och flygvapnet. Problemet var bara att Gyllenkrok av naturen var oförskämd och undervisade beväringarna på ett språk som var så svavelosande att han slutligen ställdes inför krigsrätt. Hans utbrott var legendariska. Flertalet rekryter och underbefäl befanns vara idioter, skitpuppor, torgmadammer och annat i den vägen, och när så Militieombudsmannen efter upprepade klagomål anmodade honom att sluta med alla dessa verbala påhopp, blev han inte oväntat ännu argare och bad i en formell skrivelse också honom att fara åt helvete. Demokrati ansåg Gyllenkrok vara en tvivelaktig uppfinning och kvinnor titulerades genomgående kärringar; däremot uppskattade han Mussolini, Hitler och Stalin för deras krigskonst, och för egen del sorterade han människor i dem han tyckte om, dem han hatade och dem han gav fan i, samt ytterligare några som borde skjutas på första mobiliseringsdagen. Fotbollshuliganer, till exempel, svär oftare åt sina egna spelare än åt motståndarlaget. Ja, hans typ är omisskännlig. Ett råskinn som ansåg att arkebusering var en lämplig uppfostringsmetod. Han såg till och med ut som en militär; en blond man med hög panna, isblå blick och ett kraftigt käkparti värdigt en Hollywoodnazist. Bråken om svordomarna tyckte han var enbart löjliga. Hur i helvete skulle dessa idioter, undrade han, uthärda fientlig...