Vad är kärlek efter metoo?

Hur ska man reagera när man läser om sitt ex i metoo-artikel om våld och övergrepp? Vad var lögn och vad sanning? Och framför allt: Hur gör vi nu med kärleken? undrar författaren Tone Schunnesson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hösten 2017 slet kvinnor sönder sina kläder för att visa världen sina sår, eftersom världen till sist verkade kunna tänka sig att lyssna. #METOO öppnade portarna till en undangömd avfallsanläggning och ut krälade monster. Priset för dem som sorterat bort sina minnen var högt: Inför öppen ridå skulle vi återvända till det vi tidigare blivit ombedda att förtränga. Det var som att kräkas upp något, nödvändigt men svårt att få luft. Obehag och befrielse i samma smärtsamma konvulsion. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition. Först reagerade jag som många människor reagerar när de ställs inför något som är på samma gång obehagligt och uppfodrande. Jag vände mig bort, kände mig nästan attackerad av den konstanta ström av vittnesmål som rann genom mina dagar. Jag vände mig bort tills jag mötte mig själv och i slutet av metoo-hösten 2017 läste jag, förundrad, en kort artikel i Aftonbladet om och om igen. Pojkvännen jag hade i slutet av mina tonår blev av flertalet kvinnor anklagad för sexuella övergrepp och våld. Jag läste texten hyperfokuserat, som om jag letade efter någon viktig men dold detalj. Trots att jag inte borde var jag förvånad. Jag hade trott att det som utspelade sig mellan oss, bara hade med oss att göra. Att vår relation var källan till kaoset, och när han gick vidare i världen blev någon annan. Vad är kärlek? Gärningsmannabilden bredvid artikeln i Aftonbladet är en skuggbild, inga drag går att urskilja. Jag har inte sett honom på många år, osäker på hur han har åldrats. Jag minns honom i badet, med fötterna som stack upp ur badskummet, den kroppen skrev jag oräkneligt antal dikter om. Jag minns hans hårfäste som kröp uppåt trots att han bara var strax över 20, till och med det tyckte jag var vackert. Aldrig var jag så förälskad. Aldrig var jag så förtvivlad. Inget av den bitterljuva smärtan går att finna här, i berättelsen om en gärningsman och hans offer. Den feministiska teoretikern och författaren bell hooks skriver i sin bok All about love: New visions att försvinnande få män och kvinnor får lära sig hur man älskar. Män, menar hon, lär sig att systematiskt misstro kärlekens kraft, medan kvinnor uppmuntras att älska i de mest omöjliga situationer, även när deras kärlek inte kommer besvaras. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition. För bell hooks handlar kärlek om vilja. En vilja att utvidga sitt själv i syfte att nära sin egen eller någon annans själsliga utveckling. Love is as love does. Kärleken som viljehandling, både en avsikt och en handling som förutsätter ett val: Vi måste inte älska  vi väljer att göra det. Hon menar att kärlek består utav av ömhet, respekt, erkännande, engagemang, förtroende och ärlig kommunikation. Många viktiga relationer består utav en eller flera delar, men kärlek är det först när vi ger och tar emot samtliga. Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet. Så många av mina relationer, romantiska och icke-romantiska, verkar plötsligt hotade. bell hooks föreslår att människor låter bli att definiera vad kärlek är för att det bär med sig något tungt.  Har jag aldrig varit älskad? Osäkerheten är både svindlande och skamlig. Inte vill jag vara en behövande kvinna som måste bli älskad, men inte heller någon som inte blir det. Ta allt ifrån mig, mitt förnuft, min självkänsla och min trygghet men ta inte min föreställning om vår kärlek. Vad var då meningen med allt? Jag bär med mig bell hooks definition som en förolämpning mot mig personligen, jag vet nämligen inte hur jag ska våga kräva allt det där av...