Vad är det egentligen för mening med att gå i skolan?

Det pratas mycket om skolan och hur undervisningen egentligen borde se ut. För att frågan ska bli meningsfull måste man dock börja från början: Vad är egentligen syftet med skolan överhuvudtaget? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den svenska skoldebatten framförs inte sällan åsikten att skolan inte ska fostra eleverna utan att det är ett jobb för föräldrarna. Det är en underlig idé eftersom det faktiskt inte går att interagera med andra människor utan att överföra normer och förmedla idéer om önskvärda beteenden. Att skolan också ska fostra och inte bara förmedla faktakunskaper har dessutom en lång tradition. Karaktärsdaning har varit ett viktigt inslag i både teori och praktik inom undervisning sedan det antika Grekland. Ofta har det handlat om att fostra till disciplin och underkastelse under auktoritet men tankarna om att genom utbildningen ge människor förmåga att leva i frihet och samförstånd med andra och känna ansvarskänsla är minst lika gamla. I Sverige kom kristen fostran att få en framträdande roll i den svenska folkskola som växte fram under 1800-talet. Barn skulle läras vad som ur kristen synvinkel var rätt och fel, eller gott och ont, men också vad som var svenskt och osvenskt. Skolan fostrade enligt Herbert Tingsten under denna tid för Gud och fosterlandet. Det var inte kunskap för frigörelse eller ens för yrkeslivet utan kontroll över de lägre samhällsskikten som var det främsta målet med denna tids utbildning, skriver idéhistorikern Anders Burman i boken Pedagogikens idéhistoria. Dessutom fick skolan en viktig betydelse som praktisk barnförvaring när föräldrar fick arbete i den framväxande industrin. Kring sekelskiftet 1900 började mycket hända i synen på skolans mening och form. Svenska Ellen Key var en av föregångarna med sin bok Barnets århundrade där hon förespråkade att skolan skulle fostra barn till upplysta, omdömesgilla och demokratiska medborgare. Kadaverdisciplin och passiv indoktrinering måste därför bort ur undervisningen. Två andra personer med inflytande över den svenska skolans utveckling var Alva och Gunnar Myrdal som i sin bok Kris i befolkningsfrågan, från 1934, menade att dåtidens skola genom sitt arbetssätt fostrade människor till att bli lydiga, själviska och tävlingsinriktade och istället behövde börja ta större ansvar för barnets sociala karaktärsdaning i skolan: grupparbeten och ömsesidigt hjälpande skulle förändra det. Också de framhöll att skolans uppgift borde vara att forma barnen till demokratiska människor. Så vad anser vi vara skolans övergripande mål idag? Det pratar vi väldigt lite om. Man kan nästan få intrycket att det är att prestera bra på PISA och andra tester. Medlen har blivit målet ett minst sagt torftigt sådant. Men, som den nederländske utbildningsfilosofen Gert Biesta konstaterar i boken God utbildning i mätningens tidevarv: föreställningen om god utbildning är en normativ fråga som kräver värdeomdömen och därför kan den aldrig besvaras av mätningsresultat eller forskningsevidens. För att det ska vara möjligt för skolans praktiker att luta sig mot vetenskap och evidens måste någon först avgöra vilken vetenskap som är relevant, och det beror på vilka avsikter vi har med skolan. Så vad har en av dagens främsta moderna utbildningsfilosofer att säga om meningen med att gå i skolan? Gert Biesta konstaterar att vissa menar att skolor bara ska ägna sig åt kvalificering, det vill säga förberedelse för yrkeslivet. Andra vill till det också lägga socialisering som innebär att bli en del av en samhällsgemenskap och lära sig fungera tillsammans med andra. Han själv slår även ett slag för subjektifiering, att utbildning alltid ska ha människans frihet i fokus. Utbildning är ju alltid ett ingrepp i någons liv och det bör därför motiveras med att det på något sätt gör detta liv bättre: mer komplett, mer avrundat, mer perfekt och kanske även mer mänskligt. Den tid vi lever...