Ursprungsamerikanen har hittat sin plats i samtiden

I både historieskrivning och populärkultur beskrivs USA:s ursprungsbefolkning ofta som en grupp som inte klarar av den moderna världen. Författaren Mattias Hagberg vill göra upp med den myten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det svartvita fotografiet, från den 30 januari 1890, är makabert. I den smutsiga snön ligger det stelfrusna liket av den åldrade och obeväpnade siouxhövdingen Big Foot skjuten till döds av amerikanska soldater av en enda anledning: han och hans stam var i vägen för den nyfödda nationens utbredning från öster till väster. Massakern vid Wounded Knee, i det som i dag är South Dakota, är ett av de mest brutala dåden i den amerikanska historien. Över 200 män, kvinnor och barn sköts till döds eller lämnades, svårt skadade, att frysa ihjäl i snön. De skoningslösa morden var kulmen på mer än hundra år av stridigheter mellan den amerikanska ursprungsbefolkningen och den expanderande amerikanska staten. De så kallade Indiankrigen bar drag av folkmord. I sin jakt på lebensraum drog sig den amerikanska statsmakten inte för att utrota sina motståndare även om målet aldrig var lika tydligt uttalat som hos de tyska nazisterna. Efter Wounded Knee fanns bara spillror av den ursprungliga befolkningen kvar; knappt 250 000 själar, hopfösta i olika reservat, utan några möjligheter att försörja sig. De betraktades som en halvdöd rest, som en samling reliker dömda att leva på minnen. Vid 1800-talets slut hade den process som började med Christofer Columbus 1492 nått sin slutpunkt. Den ödesbestämda expansionen ja, det var så många företrädare för den nya staten såg på sin krigföring hade nått sitt oundvikliga slut. De underlägsna indianerna hade fått ge plats åt de överlägsna amerikanerna. Massakern vid Wounded Knee blev tidigt en symbol. Den kom att beteckna slutpunkten för hela den värld som föregått den europeiska kolonisationen. Symbolvärdet blev så starkt att de flesta beskrivningar av ursprungsbefolkningens kultur och historia kom att sluta just där, vid det stelfrusna liket av Big Foot. Det var alltså ingen slump att historikern och romanförfattaren Dee Brown gav sin klassiska och ständigt återutgivna skildring av USA:s kolonisation under andra halvan av 1800-talet titeln Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee. Tvärtom. Det var en logisk konsekvens av folkmordspolitiken, även om hans ärende var det rakt motsatta. Dee Brown ville upprätta ursprungsbefolkningen. Han ville berätta om Indiankrigen ur deras perspektiv, men föll ändå in i erövrarnas jargong. Dee Brown satte undergången i centrum. För honom handlade det om en total ödeläggelse av de nordamerikanska indianernas kultur och civilisation. Efter Wounded Knee fanns inget kvar; allt det vackra var utplånat; allt det storslagna söndertrasat. I sitt förord från 1970 skrev han: Skulle sedan läsare få se fattigdomen, hopplösheten och smutsen i indianreservaten av idag, hoppas jag att han begriper vilka det är som bär ansvaret för denna tragedi. Ja, så har den dominerande bilden av den amerikanska ursprungsbefolkningen sett ut, såväl till höger som vänster, allt sedan slutet av 1800-talet. Deras liv har blivit synonymt med fattigdom och hopplöshet, med smuts och förfall. De har, i bästa fall, betraktats som levande fossil, som intressanta rester av något förgånget. Och i värsta fall som spöken, som gengångare. Men det finns också ett annat narrativ, en annan historia, som fokuserar på liv istället för på död; på överlevnad istället för på undergång. Det är en historia om motståndskraft och om modernitet. Det är en berättelse som tar fasta på det faktum att den amerikanska statsmakten aldrig lyckades utrota den amerikanska ursprungsbefolkningen, trots upprepade försök. Under de senaste åren har denna motberättelse vuxit sig starkare. Framför allt har en ny generation av författare, konstnärer och akademiker med rötter i ursprungskulturen börjat ge sin bild av verkligheten. Ett...