Upprepningar 3: Rosen är inte alltid en ros

Rosen återkommer många gånger genom poesihistorien, men dess funktion varierar. Litteraturvetaren Karin Nykvist reflekterar över rosor och repetition. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling Den vita rosen och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att my Luve is like a red red rose /Thats newly sprung in June. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt Dagen svalnar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för Den vita rosen är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: rose is a rose is a rose is a rose där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt...