Upprepningar 2: Det förflutna är aldrig dött

Historiska personer får sällan vila i fred. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över dragkampen om de döda, och hur den syftar till att förändra både dåtid, nutid och framtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Sylvassa svärd skär igenom vrålande kroppar De döendes blod väller fram längs den torra jorden. I den sjuttonde sången av Illiaden tar Homeros med oss till ett slagfält där greker och trojaner drabbar samman i en fruktansvärd kamp på liv och död. Men vad är det egentligen de kämpar om? Vi tar oss närmare och finner snart att de stridande sliter och drar i en redan livlös kropp. Det är ett motiv som återkommer ständigt i den antika litteraturen: de levande går i strid med varandra  om de döda. De både dödar och dör i de redan dödas namn. De grekiska författarna ringar in de våldsamma passioner som förenar de levande med de döda, och som oupphörligen sätter själva gränsen mellan liv och död på spel. Jag tänker på Homeros medan jag vandrar omkring bland gravarna på en av Paris många kyrkogårdar. Det franska presidentvalet, som ännu inte är avgjort under mitt besök, är tänkt att handla om landets framtid och ändå ser vi hur presidentkandidaterna hela tiden vänder sig mot det förflutna för att bjuda in nationens döda på scenen. Kejsar Napoleon och general de Gaulle givetvis, men också de franska motståndskämparna och offren för de senaste årens terrordåd. Politikerna sliter och drar i redan livlösa kroppar för att utnyttja dem som spelpjäser i sina interna uppgörelser. Marine Le Pen, den Nationella frontens ledare, har allierat sig med en annan gestalt från den franska historien. Hon framställer sig gärna som ett slags inkarnation av den helgonförklarade Jeanne dArc  och nu åkallar hon den avrättade jungfrun för att med hennes välsignelse återupprätta det gamla, rena och kristna Frankrike. Kampen om framtiden är alltid samtidigt en kamp om det förflutna. Vi strider om de minnen genom vilka vi formar morgondagens bild av oss själva. De döda går igen på de levandes ben. Det vi kallar spöken, skriver Salman Rushdie, det är ingenting annat än våra ouppklarade affärer. De levande drabbar samman för att betala skulden till dem som man inte lyckats skydda från döden. De riskerar sina egna liv för att förvandla de dödas stoff till ande, deras stumhet till vittnesmål och deras sista önskningar till verklighet. Det är därför som styrkan i en politisk idé ofta är mindre beroende av dess inre rationalitet, än av det blod som följer den i spåren. Det politiska mordets historia visar att det ibland är just genom att dö som man segrar. Det hör till martyrskapets kusliga dialektik att de mördade ofta blir mer mäktiga som döda än vad de var som levande. Ta till exempel historien om Jesus vad hade det egentligen blivit av kristendomen om han inte hade avrättats? Under de romerska förföljelserna blev martyrskapet ett sätt för de kristna att stärka den inre sammanhållningen. Martyrernas död är kristendomens ut­säde, som kyrkofadern Tertullianus uttryckte det redan på 200-talet. Imitatio Christi. För varje ny korsfäst, ytterligare en evigt levande förebild. Så kom döden att bli vägen till livet. Medan jag går runt på den parisiska kyrkogården funderar jag också på alla dessa gåtfulla likskändningar som kantar människans historia. Som när den påvliga inkvisitionen gräver upp redan döda syndare för att bränna deras kvarlevor. Eller som när de franska jakobinerna år 1793 sliter upp landets forna kungar ur deras gravar för att halshugga dem - post mortem. Vad är det egentligen som händer här? Och varför tycks de döda alltid finna vägen tillbaka till de levande hur mycket man än försöker förpassa dem till den så kallade andra sidan? Den politiska striden handlar inte bara om vilka som är vänner och fiender i nuet, utan också om vilka som en gång varit det. De levande och de döda griper efter varandras strupar...