Träd 3: De likgiltiga björkarna vid Auschwitz

För den sekulariserade människan har skogen blivit ett tempel, men är kärleken till träden besvarad? Kulturredaktionens Nina Asarnoj funderar på om kärleken verkligen är besvarad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sände första gången 2020-10-14.En sommar blev årorna till min roddbåt stulna. En billig Blekingeeka, köpt på Blocket för att kunna ro runt i den lilla dypöl till sjö där vi hyr ett hus. Jag stod där på den lilla flytbryggan och spanade ut över vattnet. Först hade jag stampat hårt för att vattensnoken och hennes sju ungar skulle hinna krypa undan, tillbaka in mellan brädorna. På andra sidan sjön tyckte jag mig se något vitt. Kunde det vara mina åror? Jag simmar tvärs över och ja, där ligger de. När jag ska gå i land finns det ingen fast botten. Jag sjunker allt djupare i dyn och minns nu att grannen i samband med ett bryggbygge mätte upp dydjupet till elva meter. Jag har alltid anat att naturen är helt likgiltig för min existens, och nu var det uppenbart. Jag skulle bli till gyttja i botten av en sjö. Inte ens en måltid åt en varg eller näring åt en rosa akleja. Så ser döden ut. Bara några grumliga bubblor och sedan är man borta. Ända sedan jag läste filosofi i skolan har jag grubblat över det där klassiska exemplet om passivitet, alltså om bristen på handlingskraft är att betrakta som ett brott. Är det den som knuffar någon i sjön som är skurken eller den som står kvar på berget utan att agera? Och för att verkligen hårdra det hela: Är de björkdungar som susade utanför Auschwitz till exempel medskyldiga till de brott som begicks innanför stängslet?De flesta människor säger förstås nej. Träd eller gyttja kan inte ställas till svars. Träden är tvärtom våra nya ständigt förlåtande gudar och åtminstone här i Sverige är det ofta just bland susande björkar och vajande granar vi söker tröst och sammanhang. I det som brukar kallas världens mest sekulariserade land har naturen på många sätt ersatt kyrkorummet.Jag läser om det här fenomenet i religionshistorikern David Thurfjells bok ”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion”. I sin forskning har han intervjuat 72 personer om deras relation till naturen. Han ställer frågan om varför det är i skogen så många moderna människor upplever andlighet och frid? Samtliga av de intervjuade vittnar om hur de söker sig till strövområden och parker för att komma i kontakt med sig själva och något större, men de vill ändå inte tala i termer av tro. I vår tid är det känsligt med religiösa uttryck. Gärna existentiella naturupplevelser men blanda inte in Gud. Thurfjell skriver om de doftämnen granar och tallar utsöndrar, fytoncider, som stärker immunförsvaret och får blodtrycket att sjunka. Hur hälsobringande det är med frisk luft och solsken. Det intressanta är bara att de där lugnande doftämnena som växterna ger ifrån sig, sannolikt är till för att stöta bort skadeinsekter. Tallspinnare, granbarkborrar och trädkramare.Men alla finner inte frid i naturen. För somliga får varannan tall, varannan gran bara blodtrycket att stiga. Axel Lindén är skogsägare och författare och har skrivit ett slags realitybok om sin ambivalenta relation till livet med skog. Han står med en stövel i naturromantiken och den andra på gaspedalen i traktorn. Hans bok heter ”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” och handlar om hur han försöker bedriva alternativt skogsbruk. I stället för att sköta skogen på det sätt som ger störst ekonomisk avkastning, vandrar han planlöst och smådeprimerat runt med en motorsåg och fäller en asp här och en björk där, mest för att få ved till pannan. Hans idéer om att låta skogen förbli blandad...