Träd 2: Vad viskar Old Tjikko under marken?

Träd som minns och känner smärta. Träd som stöttar sina grannar och delar med sig av näringsämnen. Katarina Wikars avlyssnar skogens hemliga och mångförgrenade liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-06-13. På mitt kylskåp har jag ett urklipp på granen Old Tjikko, den är bara tre meter hög men världens äldsta träd. Den är lite snedvuxen också, för den står alldeles ensam på Fulufjället i norra Dalarna. Men hur gammal är Old Tjikko då? Forskarna från Naturgeografiska institutionen på Uppsala universitet säger 9 950 år för granar kan föröka sig genom nya kloner som genetiskt är samma som urspungsgranen. Ett matriarkat av granar som under årtusendena växt, blåst omkull, invaderats av barkborrar, blivit gamla och trötta och rasat, och långsamt, långsamt gett plats åt sticklingen Old Tjikko. Old Tjikko är faktiskt ganska ful, ser lite ut som en gran på en teckning av konstnären Carl Fredrik Hill som jag har på väggen. Ensam och spretig i blåsten. Det finns en anledning till att jag helt plötsligt har börjat intressera mig för granen. För jag har blivit med skog, inte många hektar men nog mycket för att tala med skogsbolaget om gallring. Kanske skulle jag istället tala med granarna om gallring för nu har jag läst ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben som skogsvaktare i kommunen Hümmel i Tyskland. Och det här är inte rätt forum för att redogöra för bokens alla biologiska processer, de hemliga nätverken träden emellan, hur de hjälper mer än stjälper varandra. Men efter hundratalet sidor om kloryfyll och parasiter så kommer jag som skenbart urbaniserad ändå att se på min svampangripna gamla lönn med nya mer förstående ögon, och veta att den trots angrepp nog ändå kan klara sig några decennier till. Känner jag till och med mer förståelse för de glesa granarna som ingen gillar? Skogsbolaget och skogsstyrelsen och sönerna och väninnorna säger: ta bort granarna. Det kommer att bli så ljust sen. Och jag tror inte ens att Peter Wohlleben som ändå menar att träden kan skrika egentligen gillar granarna. Han ömmar mer för lövskogarna, och vem kan invända mot det. Träd kan minnas och träd kan känna smärta, skriver han. De är oftast sociala och stöttar sina sjuka exemplar och förser dem med näringsämnen tills de mår bättre. Som en hjord elefanter. De kan sända ut signaler om att de är angripna av larver och utsöndra skrämselluktämnen via bladen för att försvara sig, och också tala genom att knacka med rötterna, utbyta information via ljudvågor. Nu är jag inte kapabel att invända mot denna australienska forskarrapport för jag är ju kulturskribent och inte biolog men har vi inte alla hört björkar som susar, aspar som rasslar, tallar som knakar? Vissa träd är mer sociala än andra kan man också lära av ”Skogens hemliga liv”, bokar kan inte stå för tätt, de delar vatten och näringsämnen mellan sig medan björken är en utpräglad solitär, växer så snabbt att barken spricker, den vita som skyddar mot solbränna för björken gillar att stå för sig själv: ”Björken jagar fram genom livet, lever över sina tillgångar och lakar till sist ut sig själv.” Björkar blir inte så gamla. Även aspen är en rastlös en. I skogens hemliga liv finns också hackspettar och lavar och mossor. Och alla de där jag alltid tyckt var så fina visar sig vara rent av skadliga: murgrönan och vildkaprifolen och misteln. Är sådana som livnär sig på andras näring, som stryper och kletar och klänger till döds. Och läsningen får fäste, förändrar blicken, och hädanefter kommer jag nog att se på träden, de levande och de döda, på ett annat sätt. Fast det räcker inte...