Tolerans kan inte frälsa oss från fanatismen

Ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot andras symboler. Joel Halldorf reflekterar över religiös och sekulär ikonoklasm, och över möjligheten till samexistens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Mose kommer ner från det heliga berget Sinai möts han av en chockerande syn. De israeliter som han med Herren hjälp nyss befriat ur Egyptens slaveri, verkar redan ha glömt sin Gud. I stället sjunger och dansar de kring en guldkalv som de själva tillverkat. Utom sig av vrede kastar Mose stentavlorna med budorden till marken, sedan förstör han guldkalven. Han gör ett grundligt jobb: Bränner upp den, maler den till stoft och strör ut den i vattnet. Inte ett spår av den falska gudabilden ska finnas kvar.Mose är en ikonoklast, en som förstör religiösa bilder och symboler. Och han är varken den första eller den sista i historien. Såväl Koranen som en judisk Midrash berättar om hur Abraham – stamfader inom judendom, kristendom och islam – slår sönder avgudabilder i sin hemstad Hebron.I religionernas världar finns bilder, byggnader och böcker som betraktas som heliga. De påkallar de frommas respekt – men ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot andras symboler. En sådan linje löper genom religionernas historia: hebréerna krossar kanaanesiska statyer, kristna bränner judiska bokrullar, muslimer målar över kristna bilder, protestanter förstör katolska ikoner och så vidare.I dag hör vi så ofta om religion och våld att det är lätt att tro att två grupper med olika idéer om det heliga omöjligen kan leva fredligt tillsammans. För om den ena uppfattar något som heligt, då kommer den andra snart se det som sin heliga plikt att förstöra det. Men bredvid berättelsen om den religiösa ikonoklasmen löper en annan linje: En bortglömd historia som handlar om respekt för, ja till och med en nyfikenhet på grannarnas gudabilder.Den brittiske journalisten William Dalrymple upptäckte den under sina resor i Mellanöstern på 1990-talet. Här har kristna och muslimer levt sida vid sida i sekler, och genom åren har många stigar mellan dem trampats upp. Visst trätte de lärda om läran, men folkets perspektiv var annorlunda. De förhöll sig praktiskt till religionen och besökte heliga platser för att få hjälp. Om en viss plats erbjöd bot mot sjukdomar eller dåliga skördar då sökte sig många nyfikna dit, utan att fråga om platsen var kristen eller muslimsk. Huvudsaken var att man fick hjälp.I boken ”Från det heliga berget” berättar Dalrymple om ett besök vid helgonet Nebi Uris grav i Syrien. Här finns en helgedom som muslimer, katoliker och kristna armenier besöker för att sova en natt och förhoppningsvis vakna upp fria från åkommor. Den muslimske föreståndaren berättar att han nyss tagit emot en kristen flicka, som rest dit efter att helgonet visat sig för henne i en dröm. Hon tillbringade en natt där och vaknade upp frisk. Som tack återvände hon med en bagge som hon offrade till Nebi Uri.I en annan stad gästar han ett nunnekloster och inser att många muslimer deltar i gudstjänsten. De knäböjer på sina bönemattor och tänder ljus vid ikonerna, medan prästen svingar rökelsekaret och läser ur Bibeln. I Johannes döparens kyrka i Damaskus ber kristna och muslimer tillsammans inför relikerna från det helgon som båda religionerna hyllar. I Libanon finns en undergörande bild som lockar till sig både kristna och muslimer. Och så vidare. I dag har politiseringen av de religiösa identiteterna gjort att de förlorat sin porösa karaktär. Gränserna stärks, och stigarna mellan religionerna bevakas hårt. Det har gjort sådana här platser sällsynta...