Om betydelsen av det första och sista i våra liv

Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller den sista. Kritikern Magnus Halldin reflekterar över inledningar och avslut mellan första andetaget och sista måltiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 augusti 2020. Mina barn leker i rummet intill. De delar en lek som pågått snart ett decennium, vid havsstranden, i trädgårdar, trapphus och skogar. Överallt leken. Tillsammans formar de en barndomsberättelse, som dag för dag vittnar om ett alltmer avancerat upplägg, en växande förståelse av världen. Det är en lycka att emellanåt bjudas in och delta, lite valhänt, som när man samtalar på ett språk man inte till fullo behärskar. Deras barndom pågår nu, och den kommer inte åter. Själv bär jag ett tydligt minne av lekens slut. Det är i mitt pojkrum och jag har noggrant förberett en lek, men i det kritiska ögonblick då den ska bryta ut stannar jag upp, tvekande. Leken, som i åratal flödat ur mig, uteblir. Jag minns att det var som att ropa efter någon i en ödelagd korridor. Leken svarade inte. Vad hände? Tankfullt plockade jag ihop den värld jag byggt upp, förpackade den och sköt in lådan. Det var sista gången jag försökte leka, åtminstone som barn. Det underliga är att jag förstod det i samma stund, och den hösten tömdes mitt rum på leksaker, inte utan en stolt lättnad. Men vart tog allt vägen? De få leksaker som finns kvar är de som vilat i någon kartong på vinden, och som mina barn med entusiasm adopterat sedan de återfunnits. Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller den sista. Själv ser jag dem som melankoliska kategorier, där vi tvingas ställa händelser mot varandra och väga nuet mot det förflutna. Glipan eller avgrunden mellan två händelser är till brädden fylld av tid, och vi avkrävs en inställning till det som varit men inte längre är. Jag kan inte minnas första gången jag lekte, men det är med sorg jag minns dagen då leken tog slut. Varför är språket och kulturen så besatt av det första, gärna på bekostnad av det sista? Är det av skräck inför utslocknandet som vi vägrar acceptera att något sker för sista gången? Antonymerna ”första” och ”sista” styr ofta vårt tänkande. De verkligt avgörande händelser vi minns eller vårdar, och kallar ”första” och ”sista”, är livets gränsupplevelser: första och sista hjärtslaget, första och sista andetaget. Om många händelser vi kallar ”första” äger vi kunskap redan när de inträffar, och vi bär dem sedan med oss som minnen, ljusa eller mörka. Om de sista däremot lever vi ofta i okunskap. Att låta hotelldörren slå igen; kanske aldrig mer det här rummet, den här utsikten, tornseglarna och San Marco där borta i diset. Alla dessa små ögonblick när vi blir varse innebörden av begreppet sista, men vägrar acceptera det. Ibland är det istället okunskapen om att något är för sista gången som gör att vi kan överleva vissa situationer utan att gå under: sista kyssen innan tåget rullade mot fronten, sista gången hon badade i havet, sista gången jag såg mitt barn. Många av de konstruktioner som finns inbäddade i språket har ofta sitt fokus inställt på just ytterflankerna. Men tanke och språk verkar emellanåt i en försonande riktning, för att påminna oss om att sträckan mellan första och sista kan vara rik på besläktade händelser. Det är påfallande hur verklighetens ”några gånger” i minnet upphöjs till ”ofta” eller ”vi brukade”. Det är med den här typen av konstruktioner Marcel Proust arbetar när han i sina försök att hålla fast det förflutna koncentrerar sig på de glädjeämnen som i barndomen var återkommande, de vanor som binder samman generationer och gör barndomen till...