Tillvaron går i repris - vår olyckliga faiblesse för induktion

Induktion är metoden att ur enskilda exempel sluta sig till vad som gäller i allmänhet. Inom vetenskaperna är den historiskt omstridd - men i våra liv styr den med järnhand. Det menar författaren Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort. Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden? Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så. Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så. Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista. En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation. Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga...