Tills kometen kommer – titta mot skyn!

Förr eller senare kommer jorden att kollidera med en komet. Och vi hade kunnat göra någonting åt det. Maria Küchen funderar över en passiv mänsklighet under en aktiv himmel. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Andra veckan i augusti varje år passerar jorden genom meteoridbältet Perseiderna. Det ger upphov till fantastiska stjärnfall. Perseiderna heter som de gör, eftersom stjärnfallen ser ut att komma från stjärnbilden Perseus. Fast stjärnfall är ett missvisade ord. Det handlar inte om stjärnor som faller, utan om grus och stenar som dras in i jordatmosfären och brinner upp.  Eldsten vore ett lika vackert ord som som stjärnfall och lika korrekt som meteor. Jordens gravitation gör att meteorider, stenar ute i rymden, dras in mot vår planet. De störtar så fort mot jordytan att deras friktion mot luften får dem att fatta eld och förvandlas till meteorer. Är de så stora att de inte brinner upp helt i atmosfären, då slår de i marken och sedan hittar vi kanske en meteorit, en sten från rymden här på jorden. I flera tusen år har stjärnhimlen varit föremål för vetenskapligt studium, men den förblir också en urkälla till myter som gestaltar människans mest grundläggande skräck, längtan, förtvivlan och hopp.  Stjärnbilden Perseus är döpt efter en hjälte i grekisk mytologi fast stjärnbild är strängt taget ett lika felaktigt ord som stjärnfall. Det finns inga stjärnbilder. Det är våra hjärnor som skapar dem, vår drift att hitta mönster och mening även där det inte existerar. Perseus räddade prinsessan Andromeda från att slukas av sjöodjuret Ketos. Han höll upp Medusas avhuggna huvud framför monstret som förstenades, alla som såg Medusas ansikte blev till sten. Hela berättelsen gestaltas på natthimlen, där odjuret Ketos representeras av stjärnbilden Valfisken. Om man idag nämner Andromeda tänker kanske de flesta på en galax drygt två miljoner ljusår bort, snarare än på en forntida afrikansk mytologisk prinsessa. Inte lika många känner till Andromeda-galaxens vetenskapliga namn: Messier 31, M31, eller NGC 224. Rymdens storslagna fysikaliska och matematiska regelbundenhet gör att stjärnfallen Perseiderna kan förusägas. De uppstår när jorden årligen passerar genom meteoridbältet som finns i kometen Swift-Tuttles bana. Någon gång i framtiden, andra veckan i augusti, kommer jorden i värsta fall inte bara att passera genom den grusiga kometbanan, utan krocka med själva kometen. Kometer ligger i omloppsbana kring solen. Ofta handlar det om väldigt långa banor. Ett enda varv kan ta tusentals år. Swift-Tuttle har en omloppsbana kring solen på hundratrettiotre år och passerade riskabelt nära oss senast år 1992. Då klarade vi oss ändå från en kollision med god marginal. Det lär vi också göra nästa gång det är dags, år 2126, men Swift-Tuttle hotar jordens existens på allvar. I Tintin-albumet Den mystiska stjärnan predikar en förryckt gatuprofet om världens slut, medan en främmande himlakropp närmar sig vår planet. Samtidigt i observatoriet räknar astronomerna ut exakt på minuten när jorden ska gå under. Mer kan de inte göra. Här gestaltas vetenskapens hjälplöshet inför skeenden bortom människans kontroll. Den mystiska stjärnan kom till under andra världskriget, precis som ursprungsversionen av Tove Janssons muminbok Kometen kommer. Båda verken speglar andra världskrigets stämningar. Även om hotet från rymden i båda böcker är högst realistiskt så är det främst människans destruktivitet de båda verken speglar. Kärlek och lekfullhet räddar mumintrollen och deras vänner från katastrofen. I grottan där de har tagit skydd har de i alla fall varandra. Och i Den mystiska stjärnan är vetenskapen trots allt mänsklighetens hopp. Forskningsfartyget Aurora rycker ut med Tintin ombord för att inspektera den främmande himlakroppen som slagit ner i havet. Tintin, sinnebilden för den rationelle västerländske vite mannen, tar sitt ansvar. Långt från solen är kometerna...