Till sakernas försvar

Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var är saxen diabilderna från Sicilien åttiofyra femton årgångar av svensk bokhandel barnens betyg vart går alla nycklarna var är handskarna mammas brudklänning hammaren kokboken vägen ut... När hemmet växer en över huvudet är det är mer än en grå mapp från Ordning och reda som behövs. Du kan ha börjat samla på facktidskrifter, och sen en dag staplar du tusen på tusen i högar. Kan inte längre slänga ett reklamblad ens. Miljoner tyskar är Messies läser jag på webben. Kommer från engelskans mess förstås. En Messie är ofta korrekt klädd, många har akademisk examen, sociala eller pedagogiska yrken: kan vara lärare, läkare, sjuksköterskor, socialarbetare. Messies har fasad. Kan vara perfektionister på jobbet. Och ha privatlabyrinter hemma. Så illa kanske det inte är hemma hos oss. Men hur rensar man upp innan det är försent? Hur bedömer man sakers värde? Och vem definierar ordningen?  Det är skillnad på döstädning och dödstädning kan man lära i Margareta Magnussons handbok Döstädning som blivit en internationell bestseller. Döstädning är det man ägnar sig åt själv, man rensar helt enkelt så barnen och andra efterlevande inte ska bli helt belamrade av prylar de inte vill ha. För då får de tillbringa resten av sina liv med att just dödstäda. I min släkt har ingen döstädat på säkert fyra generationer. Vi har helt enkelt grejerna kvar, fint som fult, trasigt som helt. Ingen har som det förordas i Döstädningsboken gjort sig av med en enda onödig pryl för att göra vardagen lättare att hantera. Man ställde helt enkelt bara in det i kallskrubben eller på någon vind. Ingen har så nu mycket bråte som jag, och nu pratar vi fallfärdiga smedjor, hammockskelett från sextiotalet och trasiga tegelpannor i tusental. Jag läser Östern, den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok och känner mer igen mig än i Döstädningsboken. Det känns som om jag om inte ska städa ut hela kommunismen så åtminstone stora delar av både jordbruks- och industrisamhället. En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil. I stan finns det firmor som heter sånt som Orkar inte du så orkar vi. Som kommer och tömmer ens lilla källarförråd och kör till tippen. Sånt finns inte på landet, man tar hand om sitt eget bråte eller också inte. En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil. Det är dalmål, och ett ord man inte kan klara sig länge utan. Min mamma brukade öppna en dörr till någon gammal loge för att strax stänga den igen och utbrista: där är bara rämmil. Rämmil är just skrot skräp bråte. Men det fanns en tid före den här konsumistiska tiden som är nu där saker gjordes för att hålla länge. Den som spar han har hette det förr. Innan slit och släng-samhället. Och något man längtat efter länge innan man fått råd med kastade man inte i en handvändning. Och de stackars föremålen som överlevt flera generationer försöker krampaktigt hålla sig kvar på hyllan ännu en stund. Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående.  För det finns en sakernas hierarki. Sparas. Säljas. Ges bort. Och så till sist slängas men inga starka människor i min närhet är det minsta intresserade av något kör två ton rämmil till tippen för en middag-evenemang. Men hur rensar man upp i ett lite mindre komplicerat hem? Det är lätt. Så här sa en organisationskonsult jag talade med en gång: Man köper tre kartonger, boxar, betar av utrymme efter utrymme. På den första skriver man: att slänga. På den andra: att ge bort. Och på den tredje: att förvara nån annanstans. Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående. Sen finns det en till. Allt som tar kortare tid än trettio sekunder att åtgärda...