Till den sköna tjejens försvar

Begreppet "cool girl" definierades i romanen Gone Girl 2012. Det står för en kvinna som anpassat sig till sina manliga vänners smak och intressen, och därmed också enligt kritikerna slutat göra motstånd mot förtryck och diskriminering. Men är det så? I den här essän ställer sig Vesna Prekopic på den sköna tjejens sida. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag tror att det alltid funnits en tidlös kvinnotyp som andra kvinnor sneglar på i obevakade ögonblick, som det viskas om lagom hörbart. Titta på henne. Är inte urringningen lite väl djup? Den där kjollängden växte hon ur för flera år sen. Varför sitter hon hellre där, med männen, istället för här med oss? Nu gör hon sig till och tar en rökig whisky när vi andra beställer ett glas vitt. I romanen Gone Girl av Gillian Flynn, representeras denna kvinnotyp av huvudpersonen Amy. Amy som begåvats med både ett tilldragande yttre och en livsbejakande personlighet. Amy som vet exakt vad som krävs för att passa in, för att vara lagom spännande och för att hålla omgivningens intresse vid liv. Hennes arbete är att konstruera personlighetstester för damtidningar – hon vet mycket väl att det alltid finns ett svar som är mer rätt än de andra. Efter att Amy försvunnit spårlöst, och hennes man oundvikligen blir misstänkt för att ha mördat henne, blir det också uppenbart att denna kvinna som Amy varit utåt, en åtråvärd ”cool girl” eller en ”skön tjej”, den som män vill vara med och kvinnor vill vara som, är en illusion. Amy har konstruerat Amy, men denna kvinnotyp är inget annat än en fiktiv skapelse, en drömkvinna skapad utifrån en myriad av manliga fantasier om vad en idealkvinna är. Amy säger i den monolog som fått ge namn åt cool girl-begreppet: Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. ”Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.” Monologens uppmanande andemening är att sluta spela spelet, att våga vägra vara en materialiserad manlig våt dröm. Och vid en första anblick är det så lätt att dras med i skepticismen och kritiken mot den Sköna tjejen, en kritik som utgår från antagandet att hon självmant gjort sig till objekt, iklätt sig en maskeraddräkt, att hon spelar en noggrant utmejslad roll för att vinna poäng och gillande hos männen i det spel där hon alltid kommer att sluta som förlorare. Genom att hon gjort sig till en på detaljnivå utvecklad hybridkvinna, en perfekt mix av attraktiva kvinnliga attribut, men med manligt kodade intressen och personlighetsdrag, är hon Drömkvinnan (männens alltså). Problemet är att priset för att få vara en av grabbarna är att hon sviker systerskapet. Det är i alla fall så de säger, de feministiska talespersoner som har genomskådat den sköna tjejen som del av den gamla vanliga förtryckande patriarkala strukturen. Jag tänker mycket på detta systerskap. Finns det något värre än ett upplevt svek från en kvinna mot en annan? Jag tror inte det. Det har alltid förundrat mig att det inkluderande systerskapet samtidigt är så exkluderande. Som när Åsa Linderborgs dagboksroman Året med 13 månader kom...