Tiden går in i en ny era

Tiden har uppfattats olika genom olika epoker och kanske står vi just inför en ny sådan förändring i tidsuppfattning. Dan Jönsson reflekterar över vad det gör med oss. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att när den irakiska armén 2017 återtog staden Mosul, som då i tre år hade varit ett av de starkaste fästena för den Islamiska Statens kalifat, så hittade man i en av IS övergivna skolor bland annat en lärobok i engelska där ordet ”time”, tid, illustrerades med bilden av en klocka apterad på en bomb. Historien låter lite för bra för att vara sann – men även myter handlar ju ofta om att beskriva verkligheten. I detta fall den existentiella avgrunden mellan den västliga civilisationens prosaiska klocktid och den tid som omger de utvalda i en apokalyptisk sekt; de moderna klockornas regim som alltså måste sprängas i luften för att ge plats åt kalifatets oföränderliga nu. Evighet mot tid – men också ett nu mot ett annat: sekundernas ändlösa flöde av ögonblick mot gudsstatens för alltid beständiga ordning. Nu, eller nu; vad är skillnaden? Kanske mindre än vi tror?Själv fick jag mitt första armbandsur när jag fyllde sju – och ända sedan dess känns det som om jag har levt i den yttersta av tider. Jag växte upp med kärnvapenhotet och med reaktorhaverierna i Harrisburg och Tjernobyl, jag blev vuxen under aidsepidemin, med det växande ozonhålet som en svetslåga i nacken och står nu, tillsammans med alla er andra, inför hoten från den sjätte massutrotningen, från antibiotikaresistenta mördarbakterier och från klimatförändringar som inom ett par decennier sägs kunna bli slutet för vår civilisation. Inte för att jag inte tar det på allvar, men jag märker att jag börjar tänka att jag har hört det förr. ”Historiens slut”, som Francis Fukuyama som bekant proklamerade i vad som måste ha varit den moderna kapitalismens mest apokalyptiska ögonblick, har blivit om inte verklighet så ändå någon sorts bakgrundsmuller man börjat vänja sig vid medan man dag för dag öppnar sin tidning, räknar sina timmar och minuter tills det är dags att sätta väckaruret. Jag läser att den så kallade domedagsklockan aldrig någonsin förr har varit så mycket som nu. Nittio sekunder i tolv.Den här slitningen mellan vardagens och undergångens tidshorisonter är i själva verket något som satt sin prägel på vår västerländska civilisation ända sedan Kristi födelse, skriver den franske historikern Francois Hartog. Hartog gjorde sig känd i början av tjugohundratalet med sin tes om ”historicitetens regimer”, från en bok med just den titeln där han beskriver hur synen på historien förändrats med politiska och kulturella konjunkturer. Händelser som länge ses som helt definierande för tidsandan – som digerdöden, jordbävningen i Lissabon, Napoleons fall eller ryska revolutionen – sjunker sakta men säkert in i det förflutnas skugga, blir en del av den historiska bakgrunden. Men också synen på själva tiden förändras: epoker som står under starkt inflytande av ett levande förflutet kan avlösas av perioder, som den moderna, när tvärtom allt som sker tycks peka in i framtiden. Hartogs tes är att västvärlden vid millennieskiftet sedan en tid lever under en ny historicitetsregim som han kallar ”presentism” – där vi i skuggan av de olycksbådande tecknen från Auschwitz och Hiroshima inte längre ser något högre värde varken i att förvalta det förflutna eller förbereda framtiden. Vid ”historiens slut” låter vi oss istället uppslukas av det hektiska, föränderliga nuflödet: varken historia eller framtid har någon innebörd utöver den att lysa upp och ge mening åt vår egen samtid.Men nu står vi återigen inför en avgörande vändning. Apokalypsen...