Tiden 3: Vi begravde våra dagar i Silicon Valley

Teknisk utveckling förknippas med innovativa idéer, men den kan också ses som en historia om investering. Både varan och det man betalar för den med är tid, konstaterar ingenjören Christina Gratorp. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har inte tid. Är det min vanligaste tanke? Jag bär tiden som ett juvelsmycke i fickan, och tar bara fram den vid speciella tillfällen. I övrigt råder återhållsamhet. Det är så mycket som ska göras. Helst ska det göras fortare än i går, så att jag kan spara lite av den gnistrande bristvaran. Att spara tid är ett heltidsarbete. För mig är det bokstavligen så, eftersom jag arbetar med att programmera fiberoptiska nätverk till att fungera lite, lite snabbare för varje ny rad kod. Sedan kan någon annan spara en nanosekund eller två. Hastighet är teknikutvecklingens imperativ, i allt från transportmedel till processorer, och ända sedan industrialiseringen tog fart har strävan efter högre tempo varit modernitetens följetång. Som ett nav i accelerationssamhället tronar Silicon Valley. Här har arbete stått i centrum sedan långt innan elektronikeran tog fart. När spanska erövrare anlände till Santa Clara-dalen år 1769 möttes de av storslagen ekologisk mångfald, rikliga färskvattenreserver och Ohlonefolkets väldokumenterade gästvänlighet. Spanjorernas etablering blev starten på den överproduktion som än i dag kännetecknar Silicon Valley. Ackumulationen av de enorma rikedomarna återinvesterades i tekniker för att höja produktionstakten ytterligare. För det krävdes lika enorma naturresurser, arbetsinsatser och hundratusentals människoliv. Förslavningen av Ohlonefolket ledde till vad vi nu för tiden kallar ett folkmord. Behovet av tungt och farligt arbete i Santa Clara-dalen har sedan dess bara ökat, under Kaliforniens guldrush, Amerikas största fruktodlingsindustri och nu när platsen blivit hela världens teknikcentrum. Historien om teknisk utveckling kan också ses som historien om finansiering. I dag associeras Silicon Valley med det allra senaste, och målet är fortfarande att höja hastigheten. I denna teknopolis etablerar sig företag för att ragga finansiering och här finns de stora pengarna. The Big Five – alltså företagen Amazon, Apple, Facebook, Google och Microsoft – har tillsammans en ekonomi som är större än Storbritanniens. Och kanske är det någonstans här svaret på frågan om varför tiden aldrig räcker till står att finna. Finansiärer letar ideligen efter sådant som går att förpacka, sälja, återförpacka och sälja igen. Som illusionen om tidens knapphet. Som kontrast till den populära bilden av en ensam, genial uppfinnare som förändrar världen med idéer, kan man tänka sig teknikhistorien som ett resultat av investeringar. Tid är verkligen pengar. Frågan är vems arbete det tekniska överflödet lyckas ersätta. En närmare titt på historien avslöjar intressanta sidoeffekter. Snarare än att spara tid tycks modernitetens lösningar förskjuta den. Antingen genom att hacka upp den eller genom att omfördela den mellan grupper i samhället. Telegrafnätet, detta viktorianska internet, var till exempel helt beroende av de många springpojkar som levererade telegrammen mellan telegrafcentralen, hushållen och kontoren. Att tekniken förlitade sig på manuell och billig arbetskraft blev tydligt i den eskalerande konflikt som å ena sidan kom att handla om synen på barnarbete, och å andra sidan om behovet av en infrastruktur som bar upp stora ekonomiska intressen. Ett mer nutida exempel är det digitaliseringsarbete som bibliotekarier utför dagligen när de märker och kontextualiserar information, och tillgängliggör den i våra nätverk. Utan sådant här manuellt, och tidskrävande, metadataarbete skulle elektronisk information vara en hopplös samling nålar i en lika hopplös samling höstackar. På samma sätt utför vi som använder sociala...