Terroristen, döden och likgiltigheten

De europeiska jihadisternas drivkraft är inte primärt religiös, hävdar den franska statsvetaren Olivier Roy. Hans analys får journalisten Anna Thulin att ställa övergripande frågor om samhället idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Terrorism och jihadism är inga nya företeelser. Det som är nytt är hur terroristerna medvetet söker döden, menar den franska statsvetaren Olivier Roy. Jag tänker på hans ord när jag passerar två franska bistrobarer i närheten av Saint-Martin-kanalen i Paris. Jag ser fortfarande skotthålen i fönstren, trots att rutorna har bytts ut för längesen. Jag minns rosorna och doftljusen och blodfläckarna vid uteserveringarna, trots att asfalten har sköljts ren av otaliga regnskurar. Den som går på Drottninggatan i Stockholm kan känna igen känslan. Terrorn sätter osynliga spår i minnet och platsen förblir inte densamma efteråt. Allt insveps förstås också i jihadismens narrativ om döden som en belöning Det var i november 2015 som jag var i Paris för att rapportera om terrorattentaten, där självmordsbombare sprängde sig utanför fotbollsarenan Stade de France och beväpnade män öppnade eld i konserthuset Bataclan och vid restauranger runtom i staden. 130 människor dog och ytterligare hundratals skadades. Kort efteråt tog terrorgruppen Islamiska staten på sig dåden. Att försöka förstå varför kan tyckas absurt och meningslöst. Ett trauma går inte att placera in i den vanliga berättelsen om livet: den är till sin natur ett avbrott, en svart punkt. Men den franska statsvetaren Olivier Roy gör ett försök. I sin bok Jihad och döden, som kom på franska 2016 och i svensk översättning av Johan Öberg 2017, för han fram en teori som blivit kontroversiell i vissa kretsar: nämligen att de europeiska jihadisternas drivkraft i första hand inte är religiös. Istället kan terroristerna ses som personer som på djupet saknar tro på någonting, nihilister som söker sin egen död. Man spränger sig själv, står kvar med vapen i hand när polisen kommer och har ingen allvarligt menad flyktväg. Man är inte rädd för att dö, eftersom döden är målet. Allt insveps förstås också i jihadismens narrativ om döden som en belöning: man blir martyr i en påstådd strid och får ett frikort till paradiset. Det finns förstås de som ångrar sig halvvägs, som Rakhmat Akilov i Stockholm. Han misslyckas med att dö, skriver Göran Rosenberg i Expressen, eftersom bomben inte exploderar utan börjar brinna runt benen och det plötsligt gör för ont att dö och han flyr. Men Akilovs mål var ändå att dö. Det var slående hur likgiltig han var efteråt, både inför sig själv och offren, som om motivet inte spelade någon större roll. Det viktigaste var att ha ett motiv vilket som helst. Det stämmer med bilden som Olivier Roy målar upp av typiska jihadister: Ofta har de ett småkriminellt förflutet, de kommer från alla klasser och de har sällan varit troende särskilt länge. Snarare är de religiösa nybörjare och ganska okunniga om de andliga texterna. Akilov tycks knappt ha vetat något alls om den religion i vars namn han ville döda. En stor del av propagandan handlar om att måla upp kalifatet som ett välfungerande och harmoniskt samhälle. Soldränkta ängar, äppelodlingar och lekande barn. Män som rider vid havsbrynet under en blå himmel. Radikaliseringen föregår islamiseringen, skriver Olivier Roy vidare. Vad menar han med det? Jo, helt enkelt att de som ställer upp som terrorvolontärer först visar tecken på radikalitet, och därefter finner ett religiöst narrativ för att få utlopp för våldet. Terrorn som ett slags utökat självmord, alltså. Vilket går tvärt mot den islamiska traditionen, där någon som dör i strid visserligen kan upphöjas till martyr, men den som söker döden kränker guds vilja. Jihadismen har också karaktären av en ungdomsrörelse med starka drag till populärkultur, åtminstone i Europa. Iscensättningen av döden är inspirerad av filmer och dataspel. Innan terrordåden...